Jesus died for somebody's sins, but not mine

Patti Smith – Just Kids (2010)

På väg hem i en fruktansvärd snöstorm på Dalslandsslätten i februari så lyssnade vi på P1. I programmet vi lyssnade på avhandlades den här boken. Nu ett par månader senare har jag läst den.

Mitt starkaste minne till Patti Smith annars är när hon stod på Roskildefestivalens stora scen 2001 och sjöng Pearl Jams låt Alive, tillägnad de personer som dött framför samma scen året innan. Det är en av de allra främsta stunderna i festivalens historia.

Boken Just kids är mycket bra. Det jag slås av är hur mycket slumpen verkar avgjort hennes liv. Nästan alla personer som hon stått närmast har hon slumpmässigt mött på gatan. I alla fall känns det så. Allen Ginsberg och Jimi Hendrix är bara ett par exempel på personer som hon mött på detta sätt

En av personerna, den viktigaste för hennes liv, hon mötte slumpmässigt var Robert Mapplethorpe. Just kids handlar lika mycket om honom. Hans och Pattis strävanden att lyckas inom konsten är beundransvärd. Smith skildrar hur de lever utan pengar i många år samtidigt som de försöker bli erkända konstnärer, Smith som poet och Mapplethorpe med sina installationer. Att de sedan i slutändan lyckas slå igenom som rocksångerska respektive fotograf är svindlande resa att följa.

Hela boken andas frihetskänsla. Och jag fascineras alltid av att läsa om någon som lämnar det trygga och provar på det okända. Som Patti Smith gjorde när hon satte sig på bussen med slutdestination New York 1967.

Formidabelt

New York Dolls – Göteborg, Sticky Fingers 28/04 -10

Vad underbart det är att gå på riktigt bra spelningar. Det lyfter upp hela ens tillvaro.

Inför spelningen fanns en viss nervositet. Det är inte alltid som legendarer ska återförenas. Myten kan gå förlorad. Nu har New York Dolls gjort två riktigt bra comeback skivor men om det även skulle hålla live visste man inte.

Sticky Fingers var fyllt till sista plats. En riktigt kul publik där man ändå förvånades över den höga medelåldern. En del höll fortfarande kvar vid sitt rock n’ roll utseende menas andra hade blivit tunnhåriga och hade skjortan nedstoppad. Det som dock enade alla var kärleken till bandet som stod på scenen.

Det var nästan svårt att ta in det stora när David Johansen och Sylvain Sylvain kom ner för trappan och äntrade scenen. Två personer som var med och formade både glamrocken och punken i början av 70-talet. Deras inflytande går inte att förneka.

Som första låt kom Looking for a kiss. En liten tveksamhet infann sig. Det lät bra men det saknades tryck. Två möjliga skäl till detta for genom min skalle. Antingen är ljudet inte som det ska eller också har bandet inte trycket i sig längre. Till min glädje så ändrades redan allt i andra låten, titelspåret från senaste skivan 'Cause I sez so. Det var ljudinställningarna som hade spökat för helt plötsligt lät det som hederlig rock n roll ska göra.

I en timme och trettio minuter var det sedan kontant bra. David Johansen är en stjärna ut i fingerspetsarna och hans röst är fortfarande sylvass. Sami Yaffa, den gamla Hanoi Rocks bassisten, är coolheten personifierad och att se Sylvain Sylvain så glad att spela var tårframkallande.

Några låtar stack ut extra. We’re all in love med ett makalöst munspelsgroove var en tidig höjdpunkt. En av världens bästa låtar, You can’t put your arms around a memory, som hyllning till Johnny Thunders var mycket fin. Den fina midtempo låten Better than you är en modern klassiker. Covern av Hey Bo Diddley (med Who do you love inbakad) skakade verkligen om hela salen och självklart avslutningen med Personality crisis.

Japp, det var så bra.

That old highway goes on forever

Veckans spotifylista finns här

"Well well well well well well, it ain't easy, it sure ain't easy", Solomon Burke är bäst.

Rena natta

Här skulle man inleda den viktigaste träningsperioden inför kommande lopp. Vad händer då? Jo, man åker på en vansinnigt felplanerad förkylning. Att inte ha kunnat träna sedan i fredags, och som det känns inte heller kunna göra det ett antal dagar till framåt är knäckande.

Det är väldigt lätt att bli insnöad och tänka negativt på de mil man missar att få i benen. Men som det känns så är det oerhört viktigt att få dem just nu. Inte minst mentalt. Fast man kan ju också tänka. Att har systrarna Kallur klarat av att vara skadade i över ett år, och ändå se glada ut, så borde väl en motionär som jag klara en förskylning på en vecka, visserligen en manlig förkylning men ändå.

Handtag, famntag, klapp eller kyss

Per Planhammar – Lyckliga människor (2005)

För ett par månader sedan hamnade jag på en fest med Per Planhammar. Hans recensioner i Göteborgs Posten är oftast läsvärda men jag hade pinsamt nog inte läst någon bok av honom. Som bibliotekarie borde man förstås gjort det.

Men vår diskussion på festen, som visserligen var relativt dimmig, flöt på bra ändå. Planhammar är en stor kunnare av beatlitteraturen så det var kul att snacka om det . Hans nästa bok ska handla om Jack Kerouacs senare liv. Det var också kul för mig att dela med mig av min överjordiska läsupplevelse av Big Sur på Roskildefestivalen 2008.

Nåväl, ny har jag läst en av hans böcker. Lyckliga människor heter boken och den var mycket läsvärd. I varsina kapitel låter Planhammar huvudpersonerna Laura och Thomas, de har tidigare haft en relation, berätta om sina liv. Mest om sina vuxna år då livet oftast blir lite mer komplicerat.

Delar av historien utspelar sig runtom i Majorna och Kungsladugård. Och när Thomas och Laura återförenas så ses de över en middag på Persikogården vid Stigbergstorget. Den episoden är briljant, dels för miljön men också för det sätt som Planhammar skildrar spänningen mellan två personer.

Betyg: GGGG

A Junkies Lament

Det är tufft att ta sig ur tunga beroenden. Varje helg så är det så lätt att hitta stimuli. Och även i veckorna så langas det ut bra råvaror. Oftast kommer det från Sydeuropa. Där nere kan de verkligen förpacka sin vara väl. Den innehåller det allra bästa. Hur ska man kunna säga nej? Jag klarar det i alla fall inte.

Även det som kommer från de engelska öarna är av mycket god kvalitet. Deras vara är lite mer aggressiv. Men den är mycket skön att få i kroppen och effekten blir faktiskt nästan lugnande. Soffan känns aldrig mer välkomnande än tillsammans med det britterna har att erbjuda.

Fast idag tog jag faktiskt ett steg att komma ur beroendet. Jag serverades ett riktigt svenskt fultjack. I hela 94 minuter satt jag och väntade på kicken. Visserligen ilade det till i kroppen vid ett par tillfällen, men då med hjälp av en slapphänt smålänning och en brasilianare. Nä, den svenska varianten är inte att rekommendera om man vill bli hög och uppleva något nytt och spännande.

Men ändå, trots fultjacket, så känner jag att beroendet finns kvar. Det krävs mycket mer för att sluta. Jag inser att jag aldrig kommer att bli av med det. Det finns ingen tork i världen som kan reda ut detta. Jag är körd. Visserligen fick tvåtusensjuhundra felpassningar mellan GAIS och Kalmar mig att, för ett ögonblick, fundera över det nyttiga att spendera två timmar med 42 träben (Wanderson äger så klart inga träben). Men sanningen är nog att jag är ohjälpligt fast i drogen Kung Fotboll.

Fem stjärnor

Charlie Rich

Jag kommer inte riktigt ihåg hur det kom sig. Men från semesterresan i Holland 1997 hade jag med mig ett par Charlie Rich skivor. Om det var i Amsterdam, Utrecht, Haag eller Arnhem som inköpen gjordes minns jag inte. På resan hade jag nämligen en föredömlig lista, som jag hittat på Internet. På denna lista stod alla skivaffärer som tillhandahöll begagnade vinylskivor i alla Holländska städer. Det var en härlig resa. Varje ny stad bjöd på ett nytt äventyr.


Nåväl, det var där och då som Charlie Rich kom in i mitt liv. Sedan dess har han funnits där. Rich har en röst som jag aldrig tröttnar på. Den är så naturlig att man bara insuper det hans sjunger om. Det finns inga tveksamheter i röstens som hindrar orden att nå fram.

Charlie Rich började sin karriär som studiomusiker på Sun Records. Han tillhörde stilbildarna av rock n roll musiken med låtar han skrev för Jerry Lee Lewis och även Elvis Presley. Snart fick han också spela in själv. Hans tidiga inspelningar är bra men bättre skulle det bli.



På 60-talet blev det en del hoppande mellan olika skivbolag. Musiken blev mer countryfierad men även en del fina soul- och gospelnummer hans med. Till sist så hamnade han dock i producenten Billy Sherills händer. Det var då som han nådde sin stora publik och enligt mig också hade sina bästa år.



Musiken han skapade från sent 60-tal och ett tiotal år framåt är mästerlig. Det är verkligen ingen svår musik utan kommersiell countrymusik med fullt av stråkar och snälla arrangemang. Men mitt i allt finns Rich röst och pianospel. Jag tröttnar aldrig på dessa låtar. Jag gillar i stort sett allt, lägsta nivån är osannoligt hög.

För några år sedan köpte jag ett kassettband med Charlie Rich för fem kronor. I Love Country heter kassetten. Den är sedan dess min käraste ägodel i sommarstugan i Grebbestad. Att trycka på play en varm sommarkväll på altanen samtidigt som man har ett kallt glas rosévin bredvid sig är total livskvalitet.

Femstjärniga låtar:
Lonley weekends, Break up, Don't tear me down, Love is after me, Life has it's little ups and downs, Love wait for me. It makes me want to cry, Have a heart, I do my swingin' at home, Behind close doors, A sunday kind of woman, I take it on home, Since I fell for you, Everytime you touch me (I get high), A very special love song, Why don't we go somewhere and love, Set me free, Everything I do is wrong, Somebody broke my heart, Feel like going hom, Pass on by, Daddy don't you walk so fast, Somebody wrote that song for me

You got mail

Det händer nästan aldrig att det ligger något kul innanför dörren när man kommer hem. Ändå finns förväntningarna där varje dag. Tänk om man fått någon kul post. Ett och annat vykort dyker upp under ett år men annars ingenting mer än räkningar.

Jag kom att tänka på detta idag då årets roligaste post damp ner. Håll i er nu. Sitter ni verkligen ner för det här är stort. Jag ska inte hålla er på sträckbänken längre. Idag kom nämligen årets Göteborgsvarvstidning som även innehåller startbeviset. Roligare än så blir det inte på min golvmatta.

Roligt var det däremot att jobba som brevbärare. Varje gång jag ser en brevbärare så känner jag faktiskt lite avundsjuka. Jag tyckte det var ett alldeles lagom jobb med massor av sköna människor. Inte för att jag skulle vilja byta tillbaka till att bli postis igen men det var något visst att ta på sig postuniformen.

Fem små minnen från Posten:

När jag hämtade företagspaket i Majorna och Linnéstaden den 11 september 2001. Hur oerhört surrealistiskt det var att komma in på alla kontor och bli uppdaterad om vad som hände i New York. Till sist fick jag stanna bilen på Karl Johansgatan och bara lyssna på radion.

Pinsamheten när dörren gick i baklås till postbilens bagageutrymme. Jag blev fast därinne på en plats där inga kollegor fanns. Efter ganska lång tid passerade några privatpersoner förbi som hörde mig och kunde släppa ut mig.

Hur mina whiskyflaskor tog slut när Gbg-postarna kom på besök. Trots lång cykelvana från jobbet kom en av dem till jobbet med skrapsår på måndagen. Att cykla efter den festen var inte att rekommendera.

Vid avtackningen i Lidköping, då jag blev övertalig, fick jag ett frimärkshäfte värt 40 kronor samtidigt som postens original skrek över hela lokalen ”har du fått sparken eller, hahaha”. Då kände man sig uppskattad.

Den knepiga situationen då det inte gick att avgöra om det var dottern eller mamman som var den mest attraktiva av kollegorna. Helt klart gav det en 19-åring från Rackeby mycket huvudbry.

I realized I had to make a choice

Veckans spotifylista finns här

I sista stund byttes fem låtar ut. Det blev rätt lyckat om jag får säga det själv. Ibland är det de små marginalerna som gör det. Precis som inom sportens värld så måste man kämpa för att få turen på sin sida.

Inte så festligt

Nora Ikstena - Livets fest

Upplägget i den här lettiska boken är spännande. Tyvärr blir inte utfallet speciellt bra. Helena ska begrava sin mamma Eleonora. Hon hade inte haft någon kontakt med henne när hon var i livet. Elenora hade skrivit ner en önskan om att sju speciella personer ska komma på begravningen. Dessa personer har varit viktiga i hennes liv. Genom dessa personer får dottern Helena veta mer om sin mor.

Texten i boken är av det poetiska slaget. Men oftast på ett ganska enerverande sätt. Det blir gåtfullt, i negativ bemärkning, istället för känslofyllt. De sju personerna berättar efter begravningen om sin tid tillsammans med den avlidna Eleonora. Några av berättelserna är mer intressanta än andra men boken förblir ändå en kuriositet.

Betyg: GG

I thought you wanted my loving but it's my heart that you stole

Ingen har väl missat att det har släppts outgivet material från Rolling Stones tidiga 70-tal. Det är ju en händelse att fira stort. Plundered my soul har ett sväng som bara detta bandet klarar av. Fantastiskt bra är det.

Run for your life

Under dagens timmar vid Skatås lyckade jag pricka in ett tävlingslopp för Sverigeeliten i terränglöpning. Mustafa Muhammed har verkligen ett grymt löpsteg. Tävlingen över 6 kilometer var hård men Musse klarade att dra hela vägen och sedan spurta ifrån Olle Walleräng och Erik Sjöqvist. Det var mycket imponerande att se deras speed på nära håll.

Mitt tempo under de tre varven runt milspåret var inte lika imponerande. Men jag är väldigt glad över att jag tog mig runt. Benen gav egentligen upp efter 24 kilometer. Viljan fanns där någonstans och efteråt är det värt att vara ytterst nära att spy.

Jag stötte på två rätt hemska fenomen under löpturen. Mitt i skogen befanns sig den ytterst pinsamma träningsformen military training. Det är privatpersoner som valfritt låter en testosteronstinn militär stå och leda deras träning. Bara ledarens hållning får mig att spy och hans sätt att skrika ut order får honom att tro att han leder en hel pluton i Irak. Som tur var finns det inte så många som går på detta. Fyra stycken hade han makten över i Skatåsskogen. Patetiskt.

Det andra fenomenet är när alla fyra i ett kompisgäng precis köpt nya solglasögon och ger sig ut för att gå en sväng. Solglasögon kan väldigt få bära med värdighet utanför bilen, jag är verkligen inte en av dem. Är man tonåring, okej, men är man över 25 ska man fundera över hur det är att gå mitt i en tät skog och flasha de nya inköpen. Patetiskt.

De två sakerna ovan är förstås struntsaker. För egentligen är det ju en ynnest att få springa i Skatås. Synd att det ligger en bit ifrån Majorna bara.

Nedan, foto från Finalloppet i Skatås i höstas.

Åren går

Fyra år gamla kort. Åren går.


Läget är annorlunda. Förr när barnen sov över hos någon så var det något man såg fram emot. Möjligheten till sovmorgon, ingen seg nattning, och inget smusslande mellan lakanen var bara tre av alla sköna fördelar.

Nu när Ella sov över hos en kompis så saknar man henne enormt. Visst, det är klart att de tre exemplen ovan gäller fortfarande men grejen är att man inser att Ella är så stor att man får en annan relation. Det är helt fantastiskt att se hur hon blir mer och mer självständig men det gnager också lite att inse att detta är början på det som komma skall. På ett plan vill jag alltid att hon ska vara 8 år.

För att lindra saknaden så gick jag tillbaka till min egna barndom. Jag var visserligen 11 år när Kiss släppte Lick it up men genom att lyssna på den kom hela låg- och mellanstadiet tillbaka. Och tänk att man kan nästan varje ord på en skiva som man inte lyssnat på sedan 80-talet typ. Lick it up är verkligen inte Kiss bästa skivan utan natten slutade med att lyssna igenom deras fantastiska 70-tals produktion.

Och det måste erkännas att det vattnades i ögonen när jag såg tillbaka till mig själv som 11-åring. 26 år har förflutit sedan dess och det är bara att inse att jag får var mycket nöjd över där jag hamnat och vilka jag hamnat med. Det är helt galet vad mycket tillfälligheter som avgör livet. Säsongens första rosévin gjorde väl sitt till att sentiminalteten blev blödig.

Sen är det ju inte dumt att ha två barn för Astrid var ju hemma och förgyllde tillvaron och kom och myste i sängen på morgonen.

You know what's the most dangerous thing in America? A nigger with a library card

The Wire

Bunk, Jimmy, Boadie, Kima, Stringer, Bubbles, Carver, Cedric, Rawls, Omar, Avon, Michael, Prop Joe, Lester, Herc, Prez, Duquan, Sobotka, Ziggy, Carcetti, Landsman, D'Angelo, Wee-Bay, Marlo, Partlow, Snoop, Burrell, Rhonda, Levi och alla andra, ni har förstört min sömn under två månader. Jag har inte vågat räkna ihop hur många timmar som tillbringats tillsammans med er. Men faktum är att varenda avsnitt, varenda minut och faktiskt varenda sekund varit magnifik. Till och med när man ska ut och hämta något i köket snabbt så har man varit tvungen att trycka på pausknappen.

Jag säger bara tack så mycket och konstaterar att jag med största sannolikhet aldrig kommer se något lika bra igen. Och ett jättetack till Anders för lånen av alla fem säsonger.

Good shit, bad shit

Precis som när jag fyllde 10 år satt jag idag och väntade in tidpunkten då presenterna skulle komma. Jag minns inte riktigt om jag hade handsvett som 10-åring men idag så var mina händer lika fuktiga som vid en flygtur i turbulens.

Någon twitter fanns inte 1982. Men idag så skulle en snäll person som kallade sig Algeone uppdatera vad som hände med presenterna via twitter. Perfekt tänkte jag som hade svårt att hålla mig tills de fanns fysiskt i min närvaro. Men sen visade det sig att det fanns ännu bättre alternativ. Det fanns en direktsändning på Internet där presenterna presenterades ungefär som tomteverkstan på julafton Det här måste slå min 10-års dag, tänkte jag. Alla blir glada och nöjda.

Klockan tickade långsamt framåt. Skulle jag möjligtvis hinna äta innan just mina paket syntes och hördes i datorn. Typiskt att jag idag hade med mig en maträtt som var tvungen att tillagas på jobbet. En snabb rusning ut i köket för att sätta på maten och sen tillbaka borde inte vara några problem.

Väl tillbaka på mitt rum igen så fanns bilden på datorn. Blodet rusade och tiden stannade. Mina ögon for över skärmen, till en början ganska lugnt, men sen alltmer i panik. Var är mina presenter?

Trots att jag inte fick det jag önskade mig så tackade jag artigt. Jag hoppades att besvikelsen inte skulle synas alltför mycket. Det var ju trots allt en god vän som jag kännt väldigt länge som var givaren. Men hur djupa andetag jag än tog så vällde besvikelsen upp i halsen och jag var tvungen att gå iväg. Årets stora bandsläpp till Roskilde kan knäcka en 37-åring och tankar fanns att åka till Danmark och fixa Rikke Oxner, bandbokaren, ungefär som Omar Litte fixade Stringer Bell.

Annat var det när jag som 10-åring fick en glädjekick. Då hade jag inga förväntningar alls på ett paket jag fick av två äldre damer som bodde i Rackeby. Antagligen var det väl någon prydnadsak som jag snällt skulle tacka för. Döm om min förvåning när jag öppnade paketet och fann en skolåda fylld med skinande fiskedrag. Atom, Mörtblänk, Salar, Toby och ett gäng spinnare glade mig minst lika mycket som en guldåder för guldgrävarna i Klondyke.

ps
Jag vet innerst inne att Roskilde kommer skina i guld i sommar också. Och det känns underbart att redan nu börja fila på blandbanden som, på grund av Rikke, lär spinna några extra varv i sommar.

On judgement day gold and silver will melt away

Veckans spotifylista finns här

Yes!!! Där satt den!!! 1.14-1.24 minuter in i första låten!!!

Walking wounded

Ben Watt – Patienten (1996)

Everything But the Girl medlemmens bok har länge funnits på ”att-läsa” listan. Nu har jag gjort det. Boken handlar om hur Ben Watt plötsligt, 29 år gammal, drabbas av en allvarlig sjukdom. Problemet är att läkarna inte hittar vilken sjukdom han drabbats av.

Till sist, efter han nästan dött, hittar de rätt. Det är den mycket ovanliga Churg-Strauss syndrom som intagit hans kropp. Patienten är Watts ingående beskrivning över hela sjukdomsförloppet och den långa vistelsen på sjukhuset.

Självklart känner man sig glad för egen del att man har hälsan när man läser den här boken. Det är ingen rolig tillvaro som Ben Watt beskriver. Han går igenom saker som är fruktansvärt påfrestande och jobbiga. I längden blir dock även texten lite påfrestande. Som läsare lider man med Ben men i längden blir det faktiskt lite enformig läsning.

Betyg: GGG

Keef

"When you are growing up there are two institutional places that affect you most powerfully: the church, which belongs to god, and the public library, which belongs to you. The public library is a great equaliser."

Texten ovan är hämtad från Keith Richards självbiografi som kommer i höst. Världens coolaste gitarrist är en klok man.(Ni förstår naturligtvis att jag menar hans hyllning till folkbiblioteken). Keith bevisade redan 1964 att han och hans gäng är världens bästa rock 'n' roll band.

18 timmar

Fredag

18:00 Bussen anländer till Göteborg efter en dagsutflykt till Skåne med jobbet. Studiebesök i Lomma och Malmö har hunnits med. Mycket bussåkande men bra ställen att kolla in och kul att träffas utanför bibliotekets väggar.


18:10 En snabb öl dricks på 7:ans ölhall. Det allra bästa vattenhållet i centrum.

18:30 Sammankomst med mor, L och barn vid Restaurang Söder.

18:40 Ett glas öl, sallad och bröd står på bordet. Restauranger som bjuder på lite bröd och sallad ligger alltid på plus.

19:00 Astrid blir som vanlig bajsnödig mitt under måltiden.

19:20 Man kan konstatera att de riktiga småbarnsåren är över. Då när man inte kunde vara säker på var ett restaurangbesök slutade.

19:30 Souvlakin är uppäten och att barnen vill ha glass vilket innebär att det finns tid att prova på husets vita.

19:50 Notan slutar på 700 kronor. Ändå är det ett rätt billigt ställe och vi ha fått dra av en maträtt från notan med hjälp av en rabattkupong. Jag kommer på varför vi inte går ut och äter oftare.

20:00 Jag och mor tar en kort promenad upp mot Konserthuset de andra tar vagnen hemåt.

20:10 Vi är tidigt på plats inför Plura & Carlas spelning tillsammans med delar av Göteborgs Symoniker. Vi köper varsitt glas vin och njuter av att se många Eldheads droppa in.

20:55 Det ringer i klockorna och det är dags att slå sig ner i Stenhammarsalen.

21:05 Ljuset släcks ner och Plura & Carla kommer in till publikens applåder. Enbart de två börjar med en fantastisk fin version av Tennsoldater.

21:10 Symfonikerna kommer in och presenteras av Plura med hjälp av en fusklapp. Sedan följer rysarlåten Nånting måste gå sönder och jag förstår att det här kommer bli en alldeles underbar spelning.

21:15 Ser att det är legalt att ta med sig vin och öl in i salongen. Ett litet sting av avundsjuka infinner sig gentemot de som visste att det var så.

21:17 Bröllopssång

21:23 Mina stjärnor har slocknat

21:29 Du älskar inte mig



21:34 Man över bord

21: 40 Välkommen till paradiset

21:45 Barn av sommarnatten



21:50 Blues för Bodil Malmsten

22:00 Plura överraskar och säger att det blir en kvarts paus. Skönt att få besöka pissoaren och hämta andan efter den makalösa låtlistan. Alla i kön till baren är supernöjda och jag gör inte om misstaget att missa möjligheten att köpa med sig något gott att dricka in till andra delen.

22:15 Det drar igång igen med Huvudet högt

22:17 Att sitta och dricka vin hemma till Eldkvarn är inte dumt. Att sitta och dricka vin till Plura & Carla live, med morsan bredvid sig, är fenomenalt.

22:20 Kommit hem

22:24 Fulla för kärlekens skull

22:30 Mil efter mil

22:35 Somliga går med trasiga skor

22:41 Kärlekens tunga

22:50 Inklappning till extranummer

22:55 Lilla Sofie

23:00 Jag vill inte inse det, men spelningen är över. Efter att ha sett Eldkvarn massor av gånger de senaste åren så var det fantastiskt och se hur låtarna fick nya arrangemang med hjälp av symfonikerna. Pluras röst var i absolut högform och Carlas gitarrspel gudomligt. En konsert att minnas en lång tid framöver.

23:10 Som vanligt ska bröderna Jonsson signera efter. Jag och mor stannar kvar och väntar. Till sist kommer de ut. Folk kastar sig fram för att köpa och säga några ord. Jag har gjort det många gånger innan men tycker att det behövs göras igen efter det just bevittnade. Carla tackar över berömmet och berättar att vi kanske kan vänta oss nytt material till hösten.

23:12 Några andra tar kort tillsammans med bröderna. Jag tycker det ser kul ut och ber min mor ta ett kort. Plura och Carla ler fint mot kameran. Mamma börjar med att hålla kameran åt fel håll sen trycker hon hej vilt på knapparna som finns. Det är panik i hennes röst, Carla skrattar och Plura får börja signerna åt andra. Till sist brinner det av ett kort.



23:14 Min mor ta Plura i hand och säger att hon fått biljetten till spelningen av sin son i 71-års present. ”Åh, vad kul”, säger Plura. Då säger min mor ”tack, det var magiskt”. För att citera en Plura text så var det ett ögonblick där jag kunde sjungit ”tårar rullar nerför kinden”.

23:20 Promenerar i aprilkvällen och 3:ans spårvagn mot ljuva livet tar oss till Majorna.

Lördag

04:00 Vitlök och vin gör sig påmind i min mage.

06.30 Tröttheten är total men att sova med vitlöksmage är detsamma som att sova med varma mackor mage. Jag kan det inte.

09:00 Första uteträningen för året med Azalea-tjejerna.

09.45 Mitt under skottövningen tycker min grupp det är roligare att prata om Hannah Montana än att lyssna på mina instruktioner.

10:15 Herre på täppan spelet är grymt intensivt.

10:20 Min gamla lagkamrat Jajjo går förbi och ropar Dan Hansson.

10:45 Längtar redan tilll nästa veckas träning och många härliga vårmorgonar på Majvallen.

10:50 Ringer Carl och meddelar att det blir svårt för mig att vara flyttkarl idag.

11:15 Tröttheten kommer direkt när man slår sig ner i soffan.

11.45 Duschen gjorde susen

12:00 Vad ska vi äta?

Musik Non-Stop

Ella har Håkan Hellström med sig från modersmjölken och kanske kan man säga att han är hennes första favorit inom musiken. Det fanns en liten ansats till att Charlotte Perreli blev en favorit med låten Hero för ett par år sedan men sedan var hennes album genomuselt så det blev inte mer Men ska man gå efter hennes egna vilja så blir ändå den första egna stora idolen Hannah Montana. Hennes musik spelas just nu dagarna i ända. Spotify och cd-spelaren är inte längre självklart mina ägodelar.

I förra veckan så var det en liten notis i GP att Miley Cyrus tröttnat på att spela Hannah Montana. Detta innebar dramatik. Ella ringde till en klasskompis och utbrast "Har du hört nyheten". Det är redan en klassiker i min värld och verkligen en brytpunkt. Jag tappade nästan hakan när jag insåg hur stora tjejerna (Ellas kompiar) är som man följt sedan de var blöjbarn.

Nu är det ju så att Ella har en lillasyster och nu har även Astrid blivit Hannah Montana tokig. Så när jag skulle vara snäll och ge Astrid en plansch, Ella har redan fått massor, på Hannah för ett par dagar sedan så bröt Ella ihop. Dels för att det allmänt är jobbigt att ha en lillasyster ibland och dels för att just den planschen var såååå mycket snyggare än alla hon hade. Ibland är det knivigt att vara pappa.

Hur bra är det då att ha Hannah Montana som idol? Ganska bra, tycker jag. Tv-serien är visserligen inget vidare men den är rätt harmlös. Musiken däremot är helt okej för att vara riktad mot barn och ungdomar. Det finns många låtar som jag utan problem kan dansa runt till i lägenheten.

Life is full of many roads

Veckans spotifylista finns här

Det blev riktigt bra den här veckan också!

I like good music

Massor av intressanta skivor verkar släppas de närmaste månaderna. Frågan blir vilka band som lyckas överträffa sig och vilka som blir besvikelser. Några band har redan lagt ut smakprov.



The Gaslight Anthem blev verkligen en favoritgrupp förra året. Deras klassiskt amerikanska rockmusik passade perfekt för vägarna då. Första låten från nya skivan är okej men inte det ytterligare steget som jag trodde bandet skulle ta soundmässigt.



För nästan exakt tre år sedan laddade jag ner skivan Boxer med The National. Den skivan blev sedan en följeslagare för en lång lång tid framåt. Det man hört från nya skivan är stilmässigt ganska sig likt men visst har man saknat nytt från den fantastiske textförfattaren Matt Berninger.



Även här har väntan varit lång. Efter den alldeles knäckande spelningen på Roskilde 2008 så har man gått och väntat på en ny Band of Horses skiva. De nya låtar som spelats live har alla låtit kalas så förväntningarna är höga. Tydligen ska produktionen var ganska klar och storslagen. Hm, blir det bra? Men första smakprovet Compliments svänger fint.



Det första jag förr tänkte på när jag hör orden soulmusik gjord av vita var Eric Gadd. Otäckt för han är bland det värsta jag vet. Men Eil Paperboy Reed har sedan ett par år kapat vit soulmusik och gjort något fantastiskt av det. På grund av Gadd och andra så tog det inte fart förrän efter jag sett Eli live. Det är hans rätta element. Eli borde stå på en scen nära mig 2010.

Ovan är bara fyra exempel på vad som komma skall. När årsbästalistan ska plitas ner i december har vi facit.

Efter regn kommer solsken

Vad säger man? Jo, världsklass! Tänk att solen skulle komma fram lagom till påskdagarna i Grebbestad. Mycket mer än det kan man inte önska av livet. För är det något man ser fram emot som motionslöpare så är det att ta första svängen i kortbyxor längs havsbandet under påsken. 24 kilometers löpning på långfredagen var en av mitt livs skönaste. Att de 13 kilometrarna på påskdagen sedan var desto tyngre tar jag med ro.

Fågelsången och vågskvalpet växlades med Louie and the Lovers i öronen. Aldrig har deras musik passat bättre än under denna helg. Deras något ödesmättade solskensmusik med stämsång och Creedence gitarrer är helt grym.

I övrigt var det också en mycket fin påsk. Vårfloden gjorde att bäckarna var perfekta att leka i, det fanns bokläsningstid, påskparaden är tradition, svärmors mat klassisk och till och med världens tråkigaste syssla, att dammsuga bilen var rätt behaglig.

Glad påsk...

önskas er alla!!!