Vi följdes åt en bit på vägen

Veckans spotifylista finns här

Två saker har utmärkt sig i mitt liv den senaste veckan musikmässigt. Det är de två motpolerna Totta Näslund och hip hop. Båda har gett mig mycket fina stunder. Men det finns även annat som gjort det och som därför är med bland veckans 25 bästa låtar.

Bäst just nu

En av musikhistoriens absolut bästa röster är tillbaka med nytt material. Om ett par veckor kommer nya skivan vilket är som att fira julafton igen.

Eldflugan Ray

Biobesöket i helgen gick ungefär som det brukar. Alltså åkte popcornen ut på golvet, jag somnade och till sist grät jag och barnen en skvätt.

Filmen vi såg var Prinsessan och grodan, den nya Disney-filmen. Den var rätt så bra och att handlingen var lagd i den fantastiska staden New Orleans gjorde att även musiken i filmen svängde rätt friskt.

Som vanligt så finns det ju något sorgligt parti i barnfilmer. Jag brukar ha väldiga besvär med dem och den här gången var det sannerligen inget undantag. När eldflugan Ray tog farväl av jordelivet och sen blev en stjärna på himmelen bredvid sin älskade Evangeline så fick Ellas mössa användas som näsduk. Astrid och Ella kämpade också mot tårarna och ville helst inte se på mig utan vi grät sida vid sida.

Det blir ju extra när man sitter bredvid de två som betyder allt i denna värld. Tankarna går och man inser att de inom några år kanske hellre går på bio med kompisar. Tänk vad man kommer sakna saker som nu är lite jobbiga. Som att vi alltid är sena, att någon blir kissnödig mitt i filmen, att colan tar slut innan filmen är halvvägs och att Ella ofta är lite irriterad över att vi alltid är de enda som köper den minsta boxen med popcorn.

Jajamen

Trivs man med livet så går det mesta bra. Därför har det gnolats på denna melodi mest hela helgen.

You live and you learn

Vi är inte en familj som storhandlar. All mat köps in från de lokala mataffärerna några gånger i veckan. Så när jag och Astrid, som hjälpt mig på jobbet, idag handlade mat på stora Ica Maxi i Kungälv så utbrast hon "Oh my gaaaawd" (god) när hon fick se att de även sålde cyklar inne i mataffären.

För övrigt är jag tveksam om Astrid blir bibliotekarie. Visserligen var hon duktig på att ställa tillbaka barnböcker men det känns som om hon är gjord för något annat.

How come you call me here tonight

Veckans spotifylista finns här

Är våren kommen? Det enda jag vet är att "the moon is high over Iowa tonight"

Jag går och fiskar

Två dagars kurs i Lysekil är över. Med mig hem har jag ett och annat matnyttigt om mångspårkighet på bibliotek. Men framförallt har jag med mig att min inställning till fisk kanske för evigt har ändrats.

En liten inledning var Kalles fina torskmiddag för någon månad sedan. Nu blev det nog definitivt med ännu två fiskmiddagar. Först var det åter torsk som låg på tallriken och sedan var det kolja. Båda smakade mycket bra.

Jag inser att man inte riktigt kan hävda att all fisk smakar som i skolbespisningen i Lidköping på 1980-talet. Tider och smaklökar förändras. Fast jag tror ändå det kommer att dröja länge innan jag på egen hand beställer fisk.

Home sweet home

"Det fanns en tid för länge sen", som Plura sjunger. Under dagens 20 kilometers löpning på landsbygden utanför Lidköping dök väldigt många gamla minnen upp. Jag passerade väl nästan hälften av de hus, inklusive mitt eget barndomshem, där mina klasskamrater från årkurs 1-9 bodde. Det mest spännande huset jag sprang förbi var det där vi hittade föräldrarnas kondomer. Då kan man snacka om att vi småkillar blev exalterade. Killens, vars föräldrars kondomer vi hittade, var dock kanske inte lika road.

Att tänka på enskilda händelser under uppväxten och de tidiga skolåren är kul i sig men tänker man större så inser man att hela ens liv på något sätt formades här. Jag är idag väldigt glad att jag är uppväxt på landet även om jag då ibland var lite avundsjuk på de som bodde i stan. När man tänker på alla uteaktiviteter som man höll på med, där fotboll, fiske och skidåkning var de främsta tidfördriven, så inser man att det var en rätt underbar uppväxt.

Men den största vintsten med att bo på landet är självklart att man kan spela hur hög musik som helst. Något som jag verkligen utnyttjade. Min mor hade många gånger svårt att höra tv-apparaten men hon var tapper och endast i undantagsfall så begärde hon sänkning av volymen.

Rätt pinsamt var när jag som tonåring stod på balkongen och åmade mig och låtsades att jag spelade för ett fullt stadium fast det egentligen var ett vajande vetefält som var min publik. Plötsligt, mitt i någon tuff låt, klev grannen ut på balkongen och undrade om min mamma var hemma. Det är smällar man får ta i rockmusikens tjänst.

Under hemresan till Gbg idag så blev det ett stopp på korvkiosken i Vara. Därifrån utgick många resor i hårdrockens tecken, mer om dem en annan gång, och därmed en massa underbara minnen. Det är otroliga 24 år sedan en buss kom lastad med galna Motley Crue fans från Skaraborg till Gbg. Jag är oerhört glad att jag var ett av dem.

"Gessle, han hade ju tuperat luggen innåt"

Nyhetsmorgon TV4

Song of the night från min skakiga kamera

Not for you och If I could

Jag skrev att spelningen med Sophie Zelmani stundtals var riktigt ösig. Det är svårt att tro om man ser de två klippen ovan. Men jag satte på kameran innan låtarna började så det blev som det blev. Fast det är förstås fantastiska låtar. Song of the night, den har inte jag filmat, från nyhetsmorgon på TV 4 är så bra att den fick vara med här också.

För övrigt var kvällen program med Mauro & Plura riktigt skönt. Lätt bäst på TV just nu.

Almost burned out my eyes

Veckans spotifylista finns här

25 låtar som jag gillar en marsvecka år 2010.

Magiskt Zelmani

Sophie Zelmani – Göteborg, Lorensbergsteatern 16/3 -2010

Det var med förra skivan The ocean and me som Zelmanis musik verkligen högg tag i mig. Hennes tidigare skivor har funnits i huset men inte varit mina. De har fungerat bra som bakgrundsmusik men inte använts för att sätta känslor i brand.

Men det senaste halvåret har jag lyssnat mycket även på hennes gamla skivor, som jag nu tycker är lysande. De senaste veckorna har Zelmani-lyssningen kulminerat då nya skivan I’m the rain spelats konstant. Den skiljer sig inte så mycket från hennes tidigare plattor men den är grymt bra.

Och grymt bra var kvällens spelning. Den var mer än grymt bra förresten. Efter ett par trevande låtar då jag befarade att musikerna skulle var lite för välkammade så lossnade det totalt. Lasse Halapi lekte om vartannat Neil Young och Jonathan Richman med gitarren. Det var så skönt att se att det inte sparades på krutet. Under låten Happier man så fick pianisten till ett sådant hejdlöst sväng att en äldre dam i publiken fick feeling. Hon ställde sig upp mitt i crescendot och bara jublade. Jag förstår henne verkligen för det var något av det bästa jag hört. Trummisen och bassisten var också kanon.

Jag undrar så vad Sophie Zelmani gått igenom. Hur lever hon egentligen? Jag vill inte ha svaret utan jag är så glad att det blir låtar av det. När Sophie sjunger lyssnar jag. Song of the night och titelspåret I’m the rain från senaste skivan är exempel på hur man på ett enkelt sätt sätter ord på livet. Alltså det är inte enkelt för vem som helst att skriva dessa låtar men för oss lyssnare är det bara att öppna sitt hjärta och låta det flöda.

Före spelningen satt jag och funderade på min pappa. (Jag var en av de mycket få som inte var där med sin partner). Min far blev bara 51 år och hann inte med att göra allt som livet erbjuder. Bland annat inte se mig växa upp. Jag hoppas att jag blir äldre än 51 år men det vet man ju aldrig. Det jag dock vet efter kvällens konsert är att man ska ut och uppleva saker och göra det man tycker är kul om man har möjlighet. Tack Sophie Zelmani för att du gav mig minnen för livet. Skulle jag inte jobbat imorgon, och om jag vore rikare, så skulle jag lätt åkt upp och sett spelningen på Göta Lejon också.

Kommit hem

Det var nästan lite läskigt att se Ryanair planet med mina älsklingar landa på Säve idag. Längtan var enorm och bara en liten tanke på att det skulle hända planet något gjorde mig kallsvettigt. Nu hände det såklart inget men man har ju sett scener på tv där folk väntar på de sina vid flygplater när planet inte nått fram. Det måste var helt outhärdligt.

Istället fick jag äntligen stå och ta emot dem när de kom ut genom dörren från flygplatsens inre. En härlig känsla. En mycket härlig känsla.

En lustig grej var att jag också stod beredd med presenter. Astrid bröt nämligen ihop innan de åkte då jag förklarade att det var de som skulle köpa något till mig eftersom det var de som reste. Hon hade fått för sig att jag skulle köpa något till henne. Jag förklarade att så är inte reglerna. Den som reser köper till den som är hemma. Men är man 5 år vill man inte lyssna på det örat utan istälet lägger man sig och skriker och fäktar med ben och armar. Och eftersom jag ibland är en curlingpappa så sa jag "ja ja, jag ska ha något när ni kommer hem". Så det hade jag.

I övrigt har min "fria" tid förutom jobb varit underbart slackeraktigt och sett ut ungefär så här:

3 konserter
1 pizza
6 the wire avsnitt
1 löprunda
10 öl
2 fotbollsmatcher på tv
1 planerande och genomförande av azalea-träning
3 power naps
3 bokläsningsstunder som slutade i handlingen precis ovan
1 städning
2 romcola
1 körning av diskmaskinen på fem dagar
3 mikropotioner mat
1 hemmafest
2 lååånga frukostar i sängen
1 rad med tio rätt på tipset
1 bastubad
3 pubbesök (Bitter, Notting Hill & Henriksberg)
1 gångtur till glasinsamlingen
1 färdiglagad pastasallad
10 timmar med katten spinnande i knät
1 artist på repeat (Sophie Zelmani)
4 gånger hört vårfåglar och känt att livet är gott
1 gång stört mig på folk som verkar njuta av att se någon göra ett misstag
1 sen intagen hamburgertallrik som var god men som smälte dåligt i magen
3 njutningsfyllda hembakade bullar med smör på i snabb takt (utan tykningar från E, A & L)
5 dagar av saknad efter barnsteg och världens sexigaste rumpa:)

I can see your face in gasoline

Vad skönt det var att rensa öronen med riktig livemusik på Henriksberg efter melodifestivalen. Det är inga större fel på låten som vann men felet är att allt låter perfekt. Minsta lilla spricka i fasaden lagas så att allt blir totalt sterilt. Att höra The Perculators och Bloody Hollies dundra fram sina låtar är motsatsen. Det är långt ifrån perfekt men svetten som sprutar ut från scenen är ett tecken på att det som händer betyder något. Det behövs inga vattenfall för att framkalla känslor.

Att hålla huvudet högt

Jag är inte perfekt, du som läser det här är det inte heller och Plura är det inte heller. Att åka fast för kokaininnehav är verkligen inget man ska var stolt över men för mig kommer Nådens hand, Fulla för kärlekens skull, Kärlekens tunga och alla andra låtar låta lika bra imorgon.

Kvällens spelning i Annedalskyrkan var stundtals fantastisk. Tyvärr låg det lite mycket effekt på Pluras röst i början så att den blev lite otydlig. Men sedan kom fantastiska versioner av bland anant 27, Kommit hem och Chevrolet som verkligen bevisade Eldkvarns klass.

Redan nu finns det folk som verkar skadeglada över att Plura åkte fast. Det finns alltid de som ser sig för mer än andra och därmed också anser sig ha rätten att döma eller möjligtvis skratta åt de som gjort fel. Men jag antar att det är sådan mänskligenheten är och det är bara sorgligt. Den sortens drivkraft leder er ingenstans, jag lovar.

Saved?

Sällan har nog Hagakyrkan varit så knökfull som ikväll. På programmet stod Saving grace, en mässa där Bob Dylans låtar från hans "religiösa" period stod i centrum. För framförandet stod Mattias Hellberg, bandet Valdemar med förstärkning från London Gospel choir.

Mässans spelades in för tv-visning i april. Så där kan ni ju ser hur det var. Om ni ändå vill veta nu så kan jag säga att det var mycket bra men inte magiskt. Musikerna och gospelkören lyckades verkligen bra menas Hellbergs och Erlings röster inte riktigt når innanför huden. Inlednande Slow train coming (med ett fantastiskt saxofonsolo av Björn Almgren) och avslutande Saved var kvällens klart starkaste kort.

Imorgon blir det mer kyrklighet för min del. Eldkvarn i Annedalskyrkan går inte att missa. Konserter i kyrkor blir ofta bra men annars känner jag att jag inte hör hemma där. Så fort det blir predikningar så börjar jag tänka på annat. Och när jag väl lyssnar så håller jag inte med. Jag får samma otäcka känsla som jag får när jag ser alla vifta med ballonger under melodifestivalen. Det är något som är fel.

Fel var det också att biljetterna var slut till Mark Sultans spelning på Mitt andra hem ikväll. Jag visste det innan men gjorde ändå ett försök efter mässan. Men det skulle jag inte gjort för det var grymt jobbigt att se och höra genom fönstret hur kul de hade därinne när förbandet, som lät väldigt bra, spelade. Att se Mark Sultan där hade varit perfekt. Men jag hittade ingen möjlighet att kunna planka in så det var bara att bita ihop och cykla uppför Stigbergsliden i motvind.

When I opened my eyes it was all around me

Veckans spotifylista finns här

Tidigare idag så vinkade jag av mina tre favorittjejer vid Säve flygplats. De ska tillbringa fem dagar i Basel. Kärleken som strömmade när vi sa adjö var så stor att jag nästan bröt ihop. Det lustiga var att jag fick lust att lyssna på ett band som jag inte direkt gillar, nämligen Bo Kaspers Orkester. Eller det var en låt jag ville höra. Det var Vi kommer aldrig att dö som de gjorde fantastiskt hos Skavlan i höstas. Det är så jag känner för Lena, Ella och Astrid. Vi kommer aldrig att dö, vi kommer alltid att leva.

I övrigt så är det rock, punk, soul, dans och country på listan. Ungefär som en vanlig onsdag alltså.

Välkomna till världen

Systerdottern och en arbetskompis har idag fött varsin dotter. Det var underbara besked.

Jag minns när vi fick Ella och en kurskollega sa grattis men också att det blir bara roligare när de blir större. Kollegans barn var 3 år när han sa det. Jag tyckte det var en ganska tråkig kommentar för det var ju så fantastisk det kunde bli med en liten bebis.

Så här ett antal år senare förstår jag honom dock. Det fanns inget nedlåtande när han sa att det blir roligare och roligare när barnen växer och blir större. Istället kan man konstatera att få barn är att börja på det högsta stället men ändå är det möjligt att klättra uppåt.

Grattis till er som idag sitter på denna bergstopp och har ett fantastiskt liv framför er. Och jag hoppas att ni njuter av den extremt goda ostmackan som man får efter förlossningen:)

Jump for joy

Det kraftfulla uthoppet på årets hoppkort från Hovfjället. Anja Pärson och jag vet hur det är att landa ett 60-tal meter senare:)

Nä, ni ser lätt att jag är det ohippaste som rört sig i de svenska fjällen i vinter. En medelålders man, med knän som låter som när man bryter ett känckebröd vid varje litet nedslag i snön.

Bryta ihop och komma igen

När domaren blåser igång matchen så händer det något. Direkt hamnar jag i en fotbollsbubbla. Där råder inte riktig de vanliga anständiga värderingarna. De drar sig tillbaka och de ner primitiva känslorna vräker sig fram. Världen utanför existerar inte utan det är bara tankarna kring att göra en så bra match som möjligt som fyller hjärnan. Eller mer rätt är tankarna fyller hela kroppen för det är helt klart fysiskt ansträngade att vara tränare.

Problemet är bara att jag är tränare för ett lag med tjejer som är 8-9 år. Eller det är fel att säga att det är ett problem för nästan alltid är det fantastiskt. Men det är ett problem när alla tjejer har en dålig dag samtidigt. Och då menar jag inte dålig dag som att man har oflyt och förlorar trots att man kämpat bra. Utan jag menar när tjejerna står och pillar näsan och när de redan efter fem minuter bedjande undrar om matchen snart är slut och när alla instruktioner försvann när domaren blåste igång matchen.

Jag verkligen älskar alla tjejer i laget, de är underbart fantastiska. Men visst skulle man under matcher som den idag, som förlorades med 1-10, önska att det var ett vuxenlag man tränade. Då hade jag inte behövt hålla inne med det som kokade inombords. För idag hade det varit skönt att slängt en vattenflaska i golvet och hävt ut sig ett större antal svordomar.

Det ska dock sägas att Azalea F01/02 hade två lag i spel idag. Och det ena laget gjorde en strålande match. Visserligen blev det förlust mot Jitex med 3-5. Men då ska man ha åtanke att i Jitex så fanns det en tjej som var det mest häpnadsväckande jag sett. En tjej som var helt makalöst bra. Om hon fortsätter med fotboll kan jag lova er alla att hon med hundra procents säkerhet är en blivande storstjärna.

Jan Gradvall

En av veckans bästa stunder är när man får läsa Jan Gradvalls fredagskrönika i Dagens Industri. Gradvall var inte en favorit när jag började läsa musiktidningar och nöjeskrönikor. Vi hade då ganska olika smak. Jag och Gradvall tycker inte alltid lika nu heller men jag njuter av att läsa välskrivna texter. Fast det är klart att det blir som allra bäst när man själv är av samma åsikt. Som i de två texterna nedan:

Stekpanna genom ljuva livet: Årets bästa svenska tv-program?

Om de små tv-kanalerna på allvar ska kunna konkurrera med de stora räcker det inte med att de har lika bra program. De måste ha bättre program. TV8 har nu hittat just ett sådant. Nya matlagningsprogrammet ”Mauro & Pluras kök” – med premiär torsdag 4 mars 22.00 – är så bra att kanalcheferna på SVT och TV4 borde slå ugnsluckorna på sina fingrar i grämelse över att ha missat det.

Efter att ha sett musikerna Plura Jonsson och Mauro Scocco laga mat tillsammans framstår alla andra matlagningsprogram i tv som artificiella studioproduktioner.Till att börja med pimplar både programledarna och gästerna vin oavbrutet, precis som man gör när man lagar mat i sitt eget kök. Det handlar om att ha det trevligt i första hand, att bli fulla och mätta för kärlekens skull.

Plura har det också så varmt i sitt kök att han lagar mat med bar överkropp. ”Jag brukar göra det.” Inte ens när premiärprogrammets första gäst, Lena Philipsson, anländer i sin finaste klänning, tar Plura på sig skjortan. Skjortan åker på först en bit in i programmet, någonstans när Lena Philipsson och den andra gästen Håkan Hellström, förvandlad till en raket efter två glas vin, får tävla mot varandra i en ”Gissa rätt riff”-tävling – ledd av Mauro som pluggar in en Telecaster i köket – och Håkan gör en perfekt imitation av Mick Jagger.

Förutom att Plura och Mauro lagar all mat, med recept så tydliga att man känner att man själv vill laga exakt samma mat kvällen efter, så för de även samtal med sina gäster på ett så otvunget sätt att alla tar av sig kändisvisiren och uppträder helt oskyddat.Lena Philipsson och Håkan Hellström har aldrig tidigare visat de här sidorna av sig själva i tv. Båda anländer även till köket med varsin flaska vin i plastpåse, precis som man gör på middagar.

Bland kommande gäster i ”Mauro & Pluras kök” finns även Lars Winnerbäck.Om inte tv-galan ”Kristallen” hade urartat till att bli en ryggdunkarmanifestation styrd av de stora kanalerna, borde ”Mauro & Pluras kök” vinna i minst ett par kategorier.

Vad ingen vill berätta om Melodifestivalen

Science fiction-författaren Philip K Dick, som skrev romanförlagan till ”Blade runner”, har sagt:” I consider the universe to be a clever fake.” Det är svårt att inte tänka på Philip K Dick när man snart – tag plats, dörrarna stängs – återigen föses in i den skickligt konstruerade men totalt artificiella fejkvärld som kallas ”Melodifestivalen”.

Slut ögonen och föreställ dig följande framtidsscenario. Om några år kommer ”Fotbollsgalan” i TV enbart uppmärksamma spelare från division 3 och division 4. Några enstaka spelare från division 2 kallas dessutom in som jokrar.Trots detta så kommer kanalchefer och journalister, vilka går varandras ärenden i en medial win/win-situation, att göra allt för att övertyga dig om att detta är riktiga stjärnor värda din uppmärksamhet.Precis där befinner vi oss med ”Melodifestivalen” i dag.

I den riktiga världen fortsätter svenska låtskrivare att vara världsledande inom popmusiken. Allra störst är fortfarande Max Martin som efter att han återigen breddat sin repertoar med låtar som ”I kissed a girl” (Kate Perry) och ”So what” (Pink) i dag har samma position i popmusiken som Zlatan har inom fotbollen.Den senaste svenske låtskrivare att bli stjärna i Champions League är Nadir ”RedOne” Khayat som skrivit monsterhitsen ”Poker face” och ”Just dance” med Lady Gaga.Men ingen av Sveriges 25 internationellt mest framgångsrika låtskrivare skriver låtar till ”Melodifestivalen”.

Även vad det gäller artister så är det – i bästa fall – ett gäng division 2-spelare som mönstras på planen.Visserligen försöker Christer Björkman övertala oss om att det höjer festivalens status att en artist som Salem Al Fakir ställer upp i år.Men det räcker med att studera Salem Al Fakirs dalande karriärkurva för att konstatera motsatsen. Om inte Salem Al Fakirs bleka andra album inte hade floppat hade han knappast sagt ja till ”Melodifestivalen”.

Sverige är det sista land i Västeuropa som bryr sig om ”Melodifestivalen”. Innan införandet av deltävlingar 2002 så var festivalen på dekis även i Sverige. Att införa deltävlingar var ett genidrag av SVT:s dåvarande nöjeschefen Svante Stockselius, som på detta vis utnyttjade allt han lärt sig som sportchef på Expressen.I dag kan man dock konstatera att införandet av deltävlingar även har påverkat själva musiken.

Förra årets bästa låt i ”Melodifestivalen” var ”Love love love” med Agnes, en låt som precis som hennes ”Release me” borde haft förutsättningar att bli en världshit.Men när det amerikanska skivbolaget fick höra ”Love love love” satte de fingret på problemet. ”Varför låter den så konstigt?”. I jämförelse med ”Release me” så lät produktionen på ”Love love love” daterad och provinsiell.Ungefär som vi svenskar tycker det låter när vi hör popmusik från Bulgarien.

De svenska bidragen till ”Melodifestivalen” har i dag väldigt lite gemensamt med den musik som hörs på internationella hitlistor.Syftet med låtarna är heller inte att bli listettor utomlands utan att klara kvalet i Sverige. För att lyckas med detta måste de uppfylla två kriterium. 1. De ska passa Christer Björkmans musiksmak. 2. De ska gå att bildsätta när ett fullsatt Cloetta Center vill klappa takten.

Resultatet har blivit en slags inavlad Belgian Blue-schlager dominerad av tonartshöjningar och dansande körsångare, en musikgenre som är unik för Sverige. Utomlands, däremot, uppfattas Christer Björkman-popen som banjotoner från svenska verandor. De internationella resultaten talar för sig själva. De tre senaste åren har Sverige haft följande placeringar i Europafinalen: 18, 18, 21.

Och allt detta ägnar kunniga popskribenter tre månaders heltidsarbete åt att bevaka.Det är inte så konstigt att man den närmaste tiden kommer att känna sig som Harrison Ford när han fäller upp kragen i syraregnet.Drömmer Christer Björkman om elektriska får?

Läs mer Gradvall här http://www.gradvall.se/index.asp

Om det var upp till mig skulle jag aldrig mer känna nått alls

Veckans spotifylista finns här


I lördagsnatt vandrade jag genom ett närmast helt öde Majorna. Ishalkan och den sena timmen gjorde att folk höll sig inomhus. Vädret var närmast spöklikt. Det var helt stilla och det låg en dimma över husen. Det var suddigt, som Astrid säger.

Från mp3-spelarens hörlurar och in i mina öron strömmade det fantastisk musik. Jag kör nästan alltid med shuffleknappen intryckt. Alltså kan vilka låtar som helst komma. Under den dryga halvtimma som promenaden tog så lyckades låtarna hamna i perfekt ordning. Särskilt överjordisk var känslan när Four Tet avlöstes av John Frusciantes fantastastiska låt Heaven. De två låtarna plus ett gäng andra från nattpromenaden finns med på veckans lista.

Fem stjärnor

Bobby ”Blue” Bland

Som ung soulfantast så diggade jag det lättillgängliga från Motown och legender som Otis Redding och Aretha Franklin. Det var först när Bobby ”Blue” Bland kom in i mitt liv som jag förstod vidden på soulmusiken. Inte för att det är något fel på Motown men det finns också något annat.

Bobby "Blue" Bland började som en renodlad bluessångare. Han hade rötterna i Memphis och hans inspelningar från början av 50-talet är stabila men de sticker inte ut speciellt mycket från andra samtida bluesartister. Men sen tog Bland en annan väg. Han åkte inte till Chicago som de flesta andra utan han fick kontrakt med skivbolaget Duke som hade sin bas i Houston.


Här började han hitta helt rätt

Bluesen är alltid en grund i Blands musik men vid övergången från 50- till 60-tal så kom soulmusiken in allt mer. Så från början av 60-talet och ungefär 15 år framåt gjorde Bland så mycket bra soulmusik att det är otroligt. Det finns hur många låtar som helst och alla, verkligen alla, tåls att lyssna på om och om igen.

Vad är det då som gör Bland så odödlig? Svaret är rösten. Bland kan ha den mest otvungna och naturligaste rösten som funnits. Det spelar ingen roll om det är ballader eller uptempolåtar, Blands röst passar allt. Det finns djup, det finns känsla och det finns riv i hans stämband. Skivbolaget Duke valde oftast att spela in Bland med ganska stor orkestrering. Bland lyckas med konsten att få det att låta intimt ändå. Jag har inte hört någon annan sångare lyckas med detta som han. Men det ska också sägas att musikerna som han spelar med inte är anonyma. Både gitarrister och blåsare levererar fantastiska saker med sina instrument.


Bland är balladernas mästare

Under början av 70-talet så bytte Bland skivbolag och gav ut några mästerliga mer renodlade southern soul skivor. Hans sätt att tolka texter, han skrev inga låtar själv, är totalt självklara. Bland var en stor favorit bland alla kvinnor. Detta berodde troligen inte på hans yttre utan på rösten och hans sätt att förmedla texterna. Och jag förstår kvinnorna för hade det varit en kvinna som sjungigt så här skulle jag också fått de känslorna. Nu njuter jag på annat sätt av Bobby ”Blue” Blands musik.


Djupt och elegant från tidigt 70-tal

Från mitten av 70-talet och framåt har Bland mer gett sig in på bluesen igen. Han har släppt många skivor på bolaget Malaco. En del är ganska bra men många lider svårt av billig produktion. Men det går att njuta av rösten och texttolkningen även på dessa inspelningar.

Yield not to temptation var den första låten jag hörde med Bland. Sedan dess har det blivit många timmars lyssnande på hela hans låtkatalog. Och jag vet att många mer väntar. Det är musik man aldrig tröttnar på. Förresten, skulle jag haft en bar så skulle Bobby ”Blue” Bland alltid funnits i spelaren.


Dans till en fantastisk text

Femstjärniga låtar
I’m not ashamed, I’ll take care of you, Lead on me, Turn on your love light, Yield not to temptation, Call on me, These hands (small but mighty), Share your love with me, Blind man, Ask me bout nothing (but the blues), If you got a heart, This time I’m gone for good, Ain’t no love in the heart of the city, The soul of a man, It’s not the spotlight, Shoes, Road of brokenhearted, Yolanda, When you come to the end of the road, I ain’t gonna be the first to cry, Dreamer, Members only, St James infirmary

Finns det en drivkraft?

Vasil Bykau – Veteranen (2009)

Romaner är en bra väg in olika länders kulturer, traditioner och liv. Vasil Bykau är tydligen en av Vitrysslands största författare. Det är dock endast den här boken och en som heter Grustaget som är översatta till svenska.

Veteranen är en ganska tunn roman sett till sidor. Men ända sedan jag lade den var färdigläst för ett par veckor sedan så har den ploppat upp i minnet. Boken handlar om en man, Stupak, som är rejält missnöjd med sin position. Han är utsparkad ur hemmet av sin fru, hans barn vill inte veta av honom och framförallt är han arg och besviken på hur landet sköts.

Av en slump hamnar han i ett demonstrationståg som skriker slagord mot de styrande i landet. Polisen slår till hårt mot demonstranterna och mannen blir nedslagen men lyckas fly innan han blir tillfångatagen. Mannens inställning till staten blir förstås än mer infekterad. Faktum är att han bestämmer sig för att skjuta ihjäl diktatorn.

Mannen är gammal krigsveteran från Sovjets krig mot Afghanistan. Så med hjälp av kontakter fixar han en pistol. Men sedan tar historien en annan vändning. Andra kontakter från Afghanistankriget för in mannen på en oväntad linje som säger mycket både om landet Vitryssland och oss som människor.

Betyg: GGG