Grymt

Ett stort tack till alla OS-svenskar. Det senaste veckorna har bjudit på massor av grymt spännande tävlingar. En del har lyckats andra har inte toppat formen men alla ger verkligen allt. Personligen tycker jag detta OS varit ett av de bästa på många år. Hellner, Olsson, Pärson, Kalla, Ferry, Södergren och de andra är verkligen värda alla hyllningar. Även de alldeles utmärkta kommentatorerna och bisittarna är värda beröm. Det är ett grymt gäng som SVT fått fram vad det gäller vintersport.

Ikväll är det utgång i slasket

Tänk om Lazy Cowgirls skulle spelat på någon av stadens scener.

The cold hard facts of life

Vilken hund är du?
Ett par kollegor på jobbet hade skoj och gjorde ett test på nätet. De blev båda söta Cocker Spaniel flickor. Sen blev det min tur. När jag svarat på alla frågor och tryckte på resultatknappen så kom svaret. Jag är en Engelsk Bulldog.

Efter att först blivit lite ställd, jag trodde ju på Golden Retriver, så känns det ändå ganska bra. Och visst, det är bara att erkänna, det har det börjat hänga lite skin i ansiktet. Fast det gäller nog att göra lite mer armhävningar för att få den bringan.

She wears a goldring on her finger, I'm so glad that it's mine

Veckans spotifylista finns här

Alla som har barn vet att det är ett evighetsarbete att gå runt i alla rum och plocka upp leksaker på kvällar och helger. För att göra det lite roligare så får man ha ett soundtrack i bakgrunden. Och när jag tänker efter så inser jag att det oftast är gamla countryvinyl som pickupen vilar mot i dessa lägen. Därför har jag satt samman en countrylista denna vecka.

Kanske är det min uppväxt på landet eller också är det mitt levene. I vilket fall så älskar jag nästan all countrymusik från Jimmie Rodgers country yodels från sent 20-tal fram till outlaw gänget mitten av 70-talet. Den här listan fokuserar på 60- och 70-talet.

Texterna i en countrylåt är poesi. Allt som oftast av den mer tårfyllda varianten men det finns också hopp och glädje som när Charlie Rich sjunger raderna som blev titeln på veckans lista. Eller som när Don Williams hyllar sin käraste i finfina You're my best friend. Men även i glädjens stunder så älskar jag att sjunga "the cold winds blow on me" tillsammans med Bobby Helms. Det är helt enkelt mitt kynne som är sådant.

Bad boy boogie

När jag och Ella var ute i snön ikväll och fotade lite så såg vi de där slemiga typerna glida längs de snöiga gatorna. Jag pratar om parkeringsvakterna. Det är ett fantastiskt rekordår med snö vilket förstås innebär att det är stört omöjligt att hitta parkeringsplatser. Massiva snövallar har tagit bort en stor del av platserna.

Aha, tänker de hjärtlösa vännerna på Securitas. Ikväll drar vi ut och lappar utav bara helvete. Den bilen de lappade när vi gick förbi stod någon meter in en zon där parkering inte är tillåten. Självklart syns inte de gula strecken som indikerar detta under snön, men parkeringsvakterna kan varje milimeter av överträdelse och flinar rått när de får sätta en p-bot på 600 spänn.

Idag har jag också stött på de två personer av det mer störande slaget. Först var det säljaren med munlädret och "jag kan allt lillen" sättet. En fullständigt vidrig typ som jag gärna hade tagit en utvisning mot om det varit en fotbollsmatch. Sen mötte jag ordföranden för en golfklubb. Hans överlägsna attidtyd innehöll precis allt som gjorde att jag inte stod ut på golfbanorna. "Ge mig, bara ge mig det jag vill ha, lillen" sa han inte men menade han. Tyvärr för honom slickar jag inga golfskor och skitstöveln gick därifrån utan lycka.

När jag ändå är på krigsstigen så blir jag mycket upprörd när jag ser att Markus Allbäck fått någons sorts roll i ledarstaben för fotbollslandslaget. Håll dig på ÖIS-gården, säger jag.

Nedräkningen är i gång

Trettiofem band är nu klara att spela på årets Roskildefestival. Av dem är det ett band som jag älskar och några som jag gärna ser. Men det har varit en mager start för min del. De senast åren har det varit ett överflöd av band att se så om det blir lite lugnare gör mig inget. Fast 3-4 band varje dag är ändå perfekt att ha inbokade.

Jag är inte direkt orolig men visst är det spännande att se vad som händer framöver. Det är svårt att förutse vilka band som är på gång. Jag hoppas dock på att bli lika positivt överraskad som varje år. Och det är ju 130 band kvar att annonseras ut.

Annars blir det att hänga mer med matlagningsmaffian på Easy Street. Och det ser jag som ett väldigt lockande alternativ.

Det här kommer bli makalöst grymt. Världens bästa Wooden Shjips


Övriga band att se som är klara:

Robyn
Ceu
Efterklang
Motorhead
Gallows
Pavement

Love cry

Alltid när man vandrar på marknader och besöker skivaffärer i London så spelas excellent musik. Ofta är den av det elektroniska slaget. Låtarna som spelas har man aldrig hört innan och man hör dem ytterst sällan igen. Låten Love cry med Four Tet är en typisk sådan låt (med undantaget att jag nu hört den igen många gånger).

Med all säkerhet finns det massor av musik inom denna genre som skulle tilltala mig enormt mycket. Men jag har aldrig riktigt orkat börja leta ordentligt. Jag är tveksam om jag någonsin kommer göra det också. Det finns för lite tid och för mycket annan bra musik. Jag skulle vilja ha 100 låtar av Love cry typen serverade till mig.

Musik är bäst på hög volym och det gäller särkilt denna genre. Jag har varit lomhörd då jag lyssnat på Four Tets senaste utmärkta album på hemväg från Kungälv. Det är typisk hemvägs musik. Jag försökte att lyssna på skivan på morgonen men det passade mig inte alls. Allra bäst är det nog på natten. En promenad med Four Tet lurarna i Majornas vinterlandskap lär det bli inom kort.

Hovfjället 2010

Det finns de som inte tror mig. Men faktum är att jag älskade att vara ute och leka i snön när jag var liten. Jag, brorsan och kusinerna var ständigt ute och åkte skidor, spelade fotboll och hade alla möjliga sorters världscuper utomhus under vintern.

Kanske var det så att jag hade gjort mina år i snön för helt plötsligt hade jag ingen längtan alls att kasta mig utför backar eller att kasta snöbollar längre. Endast vid sporadiska tillfällen har det varit kul under senare år. Inte ens barnens intåg i livet gjorde någon större förändring.

Sedan flera år tillbaka åker vi till fjällen vecka 7. Jag kan helt ärligt säga att inför resorna har jag inte direkt sprudlat av förväntan. Sen har de visserligen alltid blivit rätt okej. Ändå förknippar jag dem mest med att åka 6 timmar i en bil med åksjuka barn.

I år var läget ett annat. Jag var tillbaka i ungdomens form. Det var nämligen så att jag såg fram emot att resa till fjällen. Och det gjorde jag rätt i för det var alldeles underbara dagar. Mycket längdåkning i perfekta spår och lagom mycket slalom på dagarna.. Barnen lekte med kusinerna och vi vuxna satt och kollade OS på kvällarna. Just OS blir extra roligt då man själv samtidig håller till i skidbacken och längdspåret och därmed bättre förstår prestationerna som utförs av våra svenskar i Vancouver.

Mycket av den nyfunna snöglädjen ligger förstås i att barnen är så stora att det inte längre är ett jobb att få dem upp och ner i backen. En liten mental förändring i min hjärna hjälper också till att allt helt plötsligt flyter lätt. Skrattet ligger nära till hands hela tiden istället för förfrusna händer och total utmattning.

Ett bevis på att det var en utmärkt resa var att till och med timmen som tillbringades på after ski var toppen. Jag fick köpa öl på krita och den evighetslånga versionen av Smoke on the water rockade.

Vi drar till fjällen

Fem dagar med highlife i afterskibaren väntar. Not.

Fem lugna dagar, efter långa turer på längdskidorna, i vinterstugan i Hovfjället väntar. Yes!

Fem stjärnor

Johnny Thunders

Den 23 april 1991 satt Willy DeVille och spelade gitarr på gatan utanför sin lägenhet i French Quarter i New Orleans. På andra sidan gatan, vid hotellet, St. Peters Guesthouse, rådde det plötsligt febril aktivitet. En man, som hade checkat in dagen innan, hade hittats död. Mannen som hade dött var Johnny Thunders.

Att Thunders höll sig vid liv till 1991 är ändå overkligt då man ser en del klipp på honom från 80-talet. Det finns så många sorgliga scener där rockmyten känns så patetisk och motbjudande att man helst skulle vilja börja samla frimärken. Men så ändras allt när man hör Thunders gitarr och sånger de gånger han var på topp. Då var Johnny Thunders essensen av rock ’n’ roll.


Personligen älskade jag de banden han så tydligt influerade på 80-talet så som Hanoi Rocks och Guns N Roses. Men på den tiden så var jag inget större Johnny Thunders fan. Jag vet inte ens om jag brydde mig om att lyssna på New York Dolls exempelvis. Jag tror nog jag gjorde det och tyckte inte att det riktigt var något tryck i musiken om man jämförde med exempelvis Faster Pussycat. I dag vet jag bättre även om Faster Pussycat inte är sämre för det.

Johnny Thunders karriär var mycket vinglig. Först som mycket ung bildade han New York Dolls ihop med ett gäng New York killar. Deras val av image blev stilbildande för glamrocken och deras något opolerade och enkla rock treackords rock blev grunden till hela punkrörelsen. Bandet han göra två plattor med Thunders innan allt tog slut på ett turnéstopp i Florida 1975. När jag ser klippet nedan så förbannar jag mig att jag inte älskade det här 1987. Det är ju precis allt det jag ville ha då fast ändå bättre.



Efter Dolls hade kanske Thunders sina bästa år. Först med bandet Heartbreakers som 1977 släppte den fantastiska L.A.M.F och året efter kom soloplattan So Alone som också är en klassiker. Det är två skivor som inte har en enda dålig låt ihop. Två skivor som alla borde äga.





Tyvärr fortsatte inte flytet. Drogerna tog överhanden och skivbolagen strulade. Thunders skrev inte så många låtar under den här tiden men de han skrev var ganska bra. Problemet var bara att inspelningarna inte höll måttet.

1988 kom Copy Cats som han gjorde ihop med sångerskan Patty Palladin. Det var faktiskt skivan som fick mig att älska Johnny Thunders. Det är en coverskiva men den har det mest som coverskivor inte brukar ha. Kanske hade jag tyckt annorlunda om jag hade hört fler av originalen innan jag hörde Copy Cats första gången men för mig så är låtarna från den här skivan perfekta. Detta trots att det finns tendenser till 80-tals produktion. Men det är klart att skivan inte är bättre än de två mästerverken från mitten av 70-talet.



Johnny Thunders liv utanför musiken verkar varit kaotiskt. Han gifte sig som riktigt ung. Fick två barn som han senare aldrig träffade. Han levde långa perioder i England och Frankrike och faktiskt även i Sverige. Under sitt värsta drogande träffade han en svensk tjej, som han även fick barn med. Thunders gjorde försök att bli ren från drogerna och hade små perioder då han bara gick på metadon. Men hans öde var bestämt redan efter den första silen. Som tur var så lyckades han leva till han blev 38 år och ge världen en hel del odödlig musik.



Femstjärniga låtar:
Trash, Personality crisis, Chatterbox, It's too late, Puss n boots, Looking for a kiss, Born to lose, Chinese rocks, It's not enough, You can't put your arms around a memory, One track mind, I only wrote this song for you, Hurt me, Pipeline, Leave me alone, (She's so) Untouchable, So alone, Can't seem to make you mine, Baby it's you, Crawfish, Two time loser, I was born to cry


Walter Lure dominerar under solot på detta klipp och låten är magi.

Who the hell ordered pizza?

Veckans spotifylista finns här

Trots en ganska svår manlig förskylning så har det varit elgitarrerna som dominerat i veckan och då även på veckans lista förstås.

That smell

Som förälder har jag lärt mig att inte använda näsan vid illaluktande tillfällen. Det är en bra egenskap även när man besöker offentliga toaletter. Ibland kanske jag går till överdrift men eftersom man ändå inte pratar, man låter ju rätt knäpp, med någon vid dessa tillfällen så går det bra.

Idag gjorde jag och barnen årets första besök på Café Zenit. Eftersom Astrid varit lite krasslig så var jag hemma och vi kunde gå direkt från Ellas skola och ha det mysigt. Zenit är ju inte riktigt samma på vintern som när man kan sitta ute men det är ändå ett skönt ställe.

Tyvärr verkade Zenit hemfallit åt att spela kass musik. Som alla vet är det nuförtiden inflyttade svenskar som äger caféer. Det är antagligen de som orkar jobba de många timmarna för att få det att gå ihop så de ska ha en stor eloge för det. Däremot så har de problem med musiken. Väljer man att sätta sig på ett café så vill man inte lyssna på reklamradio. Det vill i alla fall inte jag och därför blev jag först så besviken på Zenit idag. Sen visade det sig inte vara reklamradio utan det var någon 80-tals platta med Lisa Nilsson som vevades. Det var nästan lika illa det och nu sällar de sig till klubben av mycket tveksama musikval längs Allmäna vägen. För närliggande, i övrigt väldigt bra Pub Plankan, spelar nämligen alltid Roxette.

Nåväl, åter till lukten. Som vanligt skulle Astrid på toaletten och kissa. Instinktivt så kopplade jag bort näsan när vi klev in. Det gjorde inte Astrid. Hon höll på att svimma. Så illa kan det väl inte vara tänkte jag men jag vågade och ville inte känna efter utan sa till Astrid att skynda sig. Det måste luktat väldigt illa för hon såg lidande ut. Nåja vi snabbade oss och Astrid skyndade ut.

Jag hade inte en tanke på att behöva säga till henne att inte säga något om lukten. Men när jag slänger en blick över axeln när hon är på väg ut, och jag fortfarande tvättar händerna, så ser jag att hon kniper ihop näsan med tummen pekfingret. Man kan säga att det syns på henne att det luktar illa. Människorna i lokalen kollar in henne samtidigt som hon rusar fram till Ella för att antagligen ingående berätta om lukten.

På väg ikapp henne rusar jag förbi bordet där kvinnan sitter, som var inne på toaletten före oss och som antagligen är den skyldiga. Jag tittar rakt fram och i sista stund hindrar jag Astrid från högt och tydligt basunera ut allt. Det enda hon hinner säga är "Ella de luk......". Flera bord ser och förstår ändå vad hon menar. Ella blir så nyfiken och Astrid tycker det är så intressant att de sedan sitter och viskar om det en bra stund. Jag tar upp en Sportbladet och läser om psykkriget mellan Patrik Sjöberg och Tomas Gustavsson.

Welcome to my nightmare

Undrar var det blir i natt.

Igår var jag hög på heroin tillsammans med Johnny Thunders och dagen före det var mina vanligtvis snälla grannar vansinniga på att jag hade torkat deras tvätt på fel sätt.





För övrigt påmindes jag ikväll att Joy Division ibland är väldsbäst. När New Order spelade en del gamla Joy Division låtar på Roskildefestivalen 2002 så var det magi. Den orangea scenen, She's lost control och sommarvärme är liksom en perfekt kombination.

Ondskan

Ikväll sändes sista delen av Världens undergång. Den franska serien om andra världskriget har kritiserats för en del fakta fel. Men den belyser på ett fasansfullt rättframt sätt hur miljoner människor drabbades och då förstås även hur massor av människor utförde helt fruktansvärda saker. Jag har haft svårt att sova efter varje avsnitt. Fast jag tror att det är bra att se en sådan här serie för den sätter verkligen saker i perspektiv.

Hur kunde det ske? Hur kunde samma scener utspelas på Balkan för inte mer än 15 år sedan?Hur kan det ske på många platser runtom i världen just i denna stund? Varför vill folk äga ett vapen? Varför kommer man läsa i tidningen imorgon om ett personrån på någon av Göteborgs gator?

Vy Från Dinosaurieberget I Majorna

På väg hem från dagens Azaleamatch i Valhalla så gick jag och Ella igenom vilka stadsdelar vi åkte förbi. När jag förklarade att Linnéstaden började vid Järntorget så gick Ella igång. Hon hade på något sätt fått nys om att Majorna och Linnés stadsdelsnämnder eventuellt ska slåss ihop. Så här uttryckte hon sig:

- Pappa, har du hört att Majorna ska försvinna.

- Nä, sa jag

- Jo, det ska det och när jag hörde det så började jag nästan gråta. Tänk att de ska ta bort Majorna som funnits så länge, sa Ella.

- Nä, Majorna kommer inte att försvinna, sa jag.

-Joooo, pappa det ska det och vet du vad jag kallar dem som bestämde det?

- Nä, sa jag.

-Jag kallar dem jävlar, sa Ella.

All in the game yo

Man ska inte klaga för mycket. Men att vara febrig och gå omkring med huvudvärk är förbannat tråkigt. Ute ser det ut som om det varit en underbar vinterdag. Den enda friska luften som nådde mina näsborrar idag var när L kört fast med bilen på gatan och jag fick gå ut och hjälpa till.
Samma sak var det igår, febrig och snuvig. Men då fanns det lindring. Fem avsnitt i rad av The Wire sågs från soffan så blev det istället en kalasdag. Att se en tv-serie på detta vis har jag aldrig gjort innan men det är ju suveränt. Att slippa vänta en hel vecka på nästa avsnitt när man bara vill se allt nu.

Mina förväntningar på The Wire var efter allt snack mycket höga. Och jag måste säga att de har infriats med råge. Det tog något avsnitt men sedan var man fast. Karaktärerna, historien, replikerna, miljön, allt är närmast perfekt. Och det bästa av allt är att jag har ett gäng säsonger till att se. So bring me the stash!!!

Och jag tackar gudarna att barnen är större och kan sysselsätta sig själva. För som jag minns det så var tillfällena när man själv var sjuk när barnen var riktigt små rena pinan. De kunde inte förstå att mammor och pappor kunde vara sjuka och blev istället extra griniga. Nuförtiden kan de istället hjälpa till med lite tjänster som att byta film i dvd-spelaren och komma med saft.

The beast in me sleeps oh so peacefully

Veckans spotifylista finns här

25 låtar som jag gillar väldigt mycket. Varken mer eller mindre.

Fem stjärnor

Tim Hardin

Vad härligt det var när man upptäckte Tim Hardin. Det mest tydliga minnet av mina tidiga Hardin år runt 94-95 är från en lägenhet på Guldheden. Jag var besatt av låten Tribute to Hank Williams och spelade den om och om igen. Låten var bara så perfekt. Jag minns att det var vår i luften och fönstret stod öppet mot Dr Sydows gata.

Tim Hardin var och är den perfekta singer-songwritern. Hans första två skivor från 1966 och 1967 är närmast oslagbara. Det finns två lite mindre bra blueslåtar men annars är det album med klassikerstämpel rakt igenom.. Det är nästan overkligt att ett album kan början med en så utomjordiskt bra låt som Don’t make promises och sedan 27 minuter senare sluta med den precis lika bra How can we hang on to a dream. Lyssnar man på dessa två skivor idag så har de inte åldrats en enda dag. Det kan jag lova.


Den kanske absolut vackraste låten någonsin.

Som låtskrivare är Hardin nästan otäckt ärlig. Och det hörs i hans röst att han berättar något han känner. Här finns det inga skyddsnät eller annat som stoppar upp det Hardin har bestämt sig för att sjunga. Under inspelningarna av hans tidiga 70-tals plattor, som också är mycket bra, så spelade Hardin nästan bara in hemma i sitt hus. Så han kunde väcka musikerna, som också sov i huset, mitt i natten för att han hade fått feeling. Resultatet kunde bli så hänförande som i First love song.

Tyvärr tog heroinet tag i Tim Hardin några år in på 70-talet. Och bara några dagar efter John Lennon blev skjuten 1980 så gick Tim Hardin närmast obemärkt ur tiden. Även idag tycker jag han är alltför bortglömd. Han sopar ju banan med 99.9 procent av alla andra inom samma genre. Det är väl bara Nick Drake som kan mäta sig egentligen. Det finns väldigt få foton, det finns inga liveklipp på youtube och det verkar heller inte finnas några bra hyllningssajter på nätet om Tim Hardin. Mycket konstigt.


Så vackert från Hardin anno 1971

Idag är fortfarande Tim Hardin en av de artister jag lyssnar allra mest på. Jag tröttnar aldrig på hans röst, hans låtar, de enkla men snillrika arrangemangen och de otroligt vackra texterna. När Tim Hardins musik kommer på så lyssnar man. Tiden stannar upp och genom låtarna upplever man sitt eget liv. Så fungerar den allra bästa musiken.

Femstjärniga låtar:
Don’t make promises, Reason to believe, It’ll never happen again, Never too far, Part of the wind, How can we hang on to a dream, If I were a carpenter, Black sheep boy, The lady came from Baltimore, Tribute to Hank Williams, Baby close your eyes, Shiloh town, First love song, Simple song of freedom, If I knew, Southern butterfly, Till we meet again

Jag fick tag på några riktigt fina vinyl idag. Bland annat med den fantastiske Geno Washington.

Om ni orkar se klippet kan ni se att Anders Limpar tydligen hade en hemlig karriär som trummis bakom Geno under hans senare karriär. Finns i bild runt 1 minut in i låten:)