'Scuse me while I kiss the sky

Haight Ashbury, San Francisco 1967

Azaleas två stjärntränare

"My belly was full of wine, I was not in a stable mind"

Fullmåne, - 15 grader och promenad genom Slottsskogen mitt i natten var mycket härligt.

Tre saker sticker ut lite extra denna helg. 1. Att se Ellas kärlek och tacksamhet till sina nära och kära vid de två kalasen som hunnits med. Hon har blivit så stor att hon förstår att livet inte varar för evigt. Människor dör. 2. Att jag äntligen fått bära bandana "in public" på den härliga flower power festen. 3. Det bästa av allt var nog ändå att tvåla till Jitex med 2-1 i eftermiddags. Tjejerna gjorde en fantastisk match och när Maria gjorde det avgörande målet i slutminuten så kvalar det in som en mina bästa fotbollsstunder.

Ella 8 år

Årets mest fullspäckade vecka fortsätter. Idag underbart firande av Ella med ett galet barnkalas som kulmen. Imorgon flower power fest och söndag släktkalas. Inte undra på att man tänker på existentiella frågor tiden som blir över.

På bilden en stor Ella och en liten Ella i bakgrunden.

I gotta keep movin, blues fallin' down like hail

Veckans spotifylista finns här

Det serveras låtar som rusar runt i mitt blod och som, när de passerar hjärtat, pulserar till lite extra. Som vanligt är det den svarta musiken som är i majoritet. Denna veckan med extra fokus på blues då jag återigen plöjt igenom Martin Scorseses utmärkta tv-serie The Blues.

It's funny, som min mor sa

För ett tag sedan var det tal om humor. Mina skrattmuskler beskylldes för att inte visa sig så ofta. Men ikväll skrattade jag. Det var när Stefan Holm, i det just nu bästa programmet Mästarnas Mästare, skulle hålla andan under vattnet så länge som möjligt. Efter att ha laddat som inför en OS-final så klarade han 6 sekunder. Det var stor humor.Och då kom jag att minnas inslaget i TV 4 där samme Holm spelar fotboll. Det är ett inslag med både humor och kärlek.

Tro nu inte att jag hejar på Holm i duellen mot Patrik Sjöberg för det gör jag inte. Visserligen kan den långe från Gbg vara störig men hans insats i Mästarnas Mästare har hitills varit väldigt rolig. Och Brolin, Gustavsson, Nilsmark, Krajnc och de andra imponerar också. Snart är det tisdag igen.

Johnny Cash - At San Quentin

142 av 1001 album

Johnny Cash - At San Quentin (1969)

Det går inte att komma undan att Johnny Cash är en av de tuffaste människorna som gått på vår planet. Hans skivproduktion var genom hela hans karriär massiv. Självklart finns det massor av bra låtar att hämta men det finns också ganska mycket man kan undvara.

Inspelningen på San Quentin är förstås en av "måste ha" skivorna med Johnny Cash. Inte bara för musiken utan också för mellansnacket och för hela dokumentationen av en spelning i ett amerikanskt fängelse på 60-talet. Vad det gäller musiken tycker jag att den här skivan är ett litet snäpp vassare än inspelningen Cash gjorde på Folsom Prison något år tidigare.

Betyg: GGGGG

Favorit: I still miss someone

En ny dag gryr

Vladimir Kaminer - Ryssdisco (2001)

Ett gäng noveller, eller snarare avsnitt, har blivit boken Ryssdisco. Författaren berättar om sina erfarenheter om att som ryss och jude komma till Berlin strax efter murens fall. Det utmynnar i en ganska rolig, där tonen och berättelserna går mycket i humorns tecken, och läsvärd bok.

I grunden finns hela tiden vardagen. Sedan smyckar Kaminer ut den behagligt mycket för att göra den lite mer spännande än den är. Han belyser och ser skeenden som händer bland sina vänner och utanför sin dörr. Och han lyckas faktiskt förmedla en känsla om hur det antagligen kändes att leva i Berlin vid den här tiden. Som exempelvis tyskarnas skuldkänslor inför judarna, turkarnas kebabförsäljning och hur alla möjliga underliga jobb dyker upp för den arbetslöse.

Betyg: GGG

Nu eller aldrig

Förra onsdagen stod jag vid en korsväg. Efter att ha tränat ett friskispass i veckan och ett löppass varannan vecka sedan i oktober så var det dags att bestämma sig. För med den träningsmängden är det ingen idé att ställa sig på startlinjen i Stockholm den 5 juni. Så det var vid korsvägen angående löpträning jag stod.

Beslutet blev att ta riktningen mot att träna hyfsat ordentligt. Det första passet blev 15 kilometer där varenda steg var tungt. Men ändå, tre pass med löpning i veckan under de närmaste månaderna måste vara ett minimum. Ingenting, mer än sjukdom eller skada, ska få hindra mig från det.

Ska man springa ett maraton till så måste man vara tränad för det. Är det en sak jag lärde mig sedan förra gången är det just det. Jag tyckte då att jag tränat okej men det visade sig inte räcka. Även om jag tränar mer denna gång så skulle orken kunna ta slut men då vet jag i alla fall att jag gjort ett försök.

Men det är en lång väg att vandra. Idag är framförallt kroppen trött efter en timmas löpning. Så det är cirka tre timmars löpning till som kroppen ska vara beredd på om endast fyra månader. Fast man får se det som en jäkla utmaning. Och det är alltid bra att ha porten in till Stockholm stadion framför ögonen när man ger sig ut på de ishala gatorna på kvällarna.

Prinsesskalas

Astrid 5 år

Ett gäng prinsessor och en drake dök upp på kalas igår. Det är fantastiskt att se hur barn man sett sedan de var bäbisar nu är stora tjejer. Att höra de lillgamla samtalen kring matbordet är underbart på alla sätt. Men man inser att 5-åringar faktiskt inte pratar i nattmössan utan att de har en massa kunskaper redan. En massa information som de plötsligt kan förmedla och diskutera.

Det är också märkligt var trött man i kropp och knopp efter ett barnkalas. Jag brukar tänka att det ungefär är så det är varje dag för de som jobbar på förskolor och jag blir alltid mycket imponerad över deras jobb.

Fem stjärnor

Social Distortion

BANG!
Uninvited feelings
they come without a warning and they stay to long
I don't wanna feel
and if I run it'll be just as strong



Året var 1992 och öppningslåten Cold feelings från plattan Somewhere between heaven and hell golvade mig. Tio sekunder senare var jag våldsamt uppjagad och hade fått en livslång förälskelse. Social Distortion och Mike Ness var musik för Mattias Larsson.

Sju år senare, 1999, befinner jag och L oss på Penn Station i New York väntandes på tåget ner till New Orleans där Mike Ness skulle med sitt soloband. De skulle gå på scenen ett drygt dygn senare. Väl ombord så njuter vi av att vara på väg genom tretton av USAs delstater under den 30 timmar långa tågresan. Vi står på perrongen i Washington och ser Vita Huset, jag tycker mig se en skymt av Townes Greensboro woman när vi åker genom den staden, jag blir törstig när vi åker förbi baren i Tuscaloosa, vi passerar kända platser från amerikanska inbördeskriget och en massa mer underbara musikrelaterade städer som Birmingham, Laruel, Greenville. Livet är en dans på rosor (förtom att L är lite åksjuk en stund). Men plötsligt...

...bang! Tåget kör in i ett träd. Vi blir stillastående en bra stund. Det är inte bra för tidsmässigt har vi bara en dryg timma på oss när vi kommer fram till New Orleans tills Mike Ness ska vara på scen. Resten av resan blir en nervkittlande strid mot klockan. Den sista biten rakt över Lake Pontchatrain, på en räls spm närmast ligger på vattnet, är otroligt vacker men stressen gör det lite svårt att njuta. Vi kommer fram rejält sent. Tågstationen, i USA kör man bil och åker inte tåg, är liten och taxibilarna är få. Turen är ändå på vår sida och vi får en taxi relativt fort efter att på något viss lyckats komma av tåget nästan sist.. Vi måste lämna våra väskor på hotellet före spelningen. Taxichauffören varnar oss på vägen för alla farliga platser i landets mest våldsamma stad. Gå ej i Louis Armstrong Park ens i dagsljus var hans starkaste varning. För övrigt sa han också "you'll be back" för New Orleans är en stad att älska. Han hade helt rätt för jag ska tillbaka någon gång det är helt säkert.

Nåväl vi kom fram till hotellet, vräkte in väskorna och så iväg med samma taxi. Framme vid spelstället så låg våra undanlagda biljetter kvar. Vi kom in. Öl och en påse strips beställdes i baren och vi begav oss mot scenen. Sekunder senare började förbandet Deke Dickerson:)Att sen Mike Ness gjorde en riktigt skön spelning blev nästan sekundärt efter dramatiken.

Så här arton år senare så är jag inte nykär i Social Distortion längre. Istället har det vuxit fram en genuin och väldigt stabil kärlekshistoria som aldrig kommer att ta slut. Efter den första knocken med Cold feelings och hela den plattan så var det bara att börja införskaffa det de gjort tidigare. Det visade sig vara tre utmärkta album. Debuten, den lite mer gammaldagspunkiga Mommy's Little Monster, tvåan Prison Bound med klara outlaw och western myter och den fantastiska självbetitlade skivan från 1990. Sedan 1992 har de bara släppt två studioskivor. Den muskulösa men ändå väldigt bra White Light, White Heat White Trash från 1996 och den i mitt tycke lite svagare Sex, Love & Rock 'N' Roll från 2004.



Vad är då Social Distortion. Jo, det är perfekta mixen på mina favoritmusikstilar. Kärleken till rockmusikens rötter blandas upp med punkens energi och de självutlämnande texterna är poesi. Sångaren Mike Ness är den ultimata frontfigueren för den här typen av musik. Det finns så många band som har försökt låta som Social D men som istället nästan alltid hamnar fast i trötta klicheer om hur de ska låta och se ut. Antingen har med DET som Mike Ness eller också ska man inte försöka sig på att vara den typen av sångare, textförfattare och scenpersonlighet.

Eftersom Social Distortion nästan aldrig turnerar i Europa så var det i somras som jag såg dem som band för första gången. Bandet (Mike Ness) är fortfarande vitala men det vore lögn att säga att de låter som de gjorde 1992. Både när de spelade på Frihamnspiren i Gbg och på Roskilde så fanns det stunder av pur magi men det fanns också lite mindre exalterande delar. Men som helhet håller Social Distortion fortfarande. Det måste man säga är fantastiskt för ett band som bildades i Kalifornien 1978.

Laddade gubbar i högsommarvärmen, gbg juni 2009.

Femstjärniga låtar

The creeps, It wasn't a pretty picture, Telling them, It's the law, Indulgence, Like an outlaw, On my nerve, I want what I want, So far away, Let it be me, It coulda been me, She's a knockout, A place in my heart, Cold feelings, Bad luck, Born to lose, Bye bye baby, When she begins, Ghost town blues, Dear lover, Untitled, I was wrong, Down on the world again, Crown of thorns, Reach for the sky, The devil and Miss Jones, No man's friend, Charmed life, Dope fiend blues,

Rouge

13 av 1001 filmer

Den Röda Filmen (1994)

Den sista filmen i Kieslowskis färgtriologi är den röda filmen. Den vita filmen hamnade ej på 1001 listan och det var nog rätt för det var den svagaste även om den också är klart sevärd.

Slumpen, han har så rätt Kieslowski, den tar oss dit vi minst anar det. Ett möte kan avgöra ett helt liv. I den här filmen kör huvudpersonen Valentine på en hund som innebär ett möte med en äldre man. Ett möte som blir avgörande för bådas liv och som utmynnar in någon slags livslångt broderskap.

Den här filmen är kanske inte riktigt lika fascinerande som Den Blåa filmen men den är ändå stor filmkonst. Och genom alla tre filmerna så kan man avnjuta Preisners härliga musik.

Betyg: GGGG

Bleu

12 av 1001 filmer

Den Blåa Filmen (1993)

Inledningen på den här filmen är otroligt stark. Bilkraschen lämnar Julie ensam kvar. Hon överlever men hennes man och barn dör. Scenen när hon får beskedet på sjukhuset är rejält jobbig och det är också skådespeleri på aboslut högsta nivå av Juliette Binoche.

Filmens relativt långsamma tempo är sedan en fröjd rakt igenom. Det gåtfulla och nyckfulla livet som vi lever lyckas Kieslowski få fram genom denna film på ett sätt som man nästan aldrig ser på film.

Betyg: GGGG

Less is more

Raymond Chandler - Kvinnan i sjön (1943)

Att läsa deckare är sällan min grej. Men att läsa Chandler är mer att få en fantastisk läsupplevelse än att lösa en mordgåta. Chandler, upphovsmannen till den hårdkokta deckarstilen, är verkligen fantastisk på att skriva både dialoger och löpande text. Han har i Philip Marlowe skapat den ultimata privatdeckaren. Alla klichéerna finns med,whiskyn, de tjusiga kvinnorna, den korrupta polisen, den rike affärsmannen, men i Philip Marlowes ögon och genom Chandlers penna så förvandlas det närmast till poesi.

Så det stora nöjet med Kvinnan i sjön är alla sidorna fram till de sista kapitlen då själva deckargåtan ska lösas. Visserligen är det en ganska klurig och intressant upplösning av historien. Men den är sekundär till Chandlers hantverksskicklighet vad det gäller one-liners och att skapa en närmast egen litterär konstform.

Betyg: GGGG

When you bend it you can't mend it

Veckans spotifylista finns här

För första gången blir det två låtar av samma artist på listan. Detta på grund av det sorgliga beskedet om Kate McGarrigles bortgång. Hon och hennes systers debutskiva från 1975 är ju en klassiker och eftersom jag har två personliga favoritlåtar på den så får båda vara med. Det är mitt lilla sätt att hylla dessa fantastiska röster som också förgyllde Nick Cave skivan No more shall we part på ett alldeles underbart sätt.

I övrigt är det några tvära kast i veckans lista. Det bästa är nog när Teddy (också RIP) sjungit sin sängkammarsoul och man som efterspel får Moon Duo. Det kan nog var något att prova irl:)

Missa inte att Joel Almes nya är fantastisk. Och göteborgarna Ikons debutalbum som kom i veckan har knockat mig flera gånger om. En bra start på 2010.

The Wire

Vem har köpt eller laddat ner tv-serien The Wire? Eftersom jag förstod seriens storhet försent när den gick på Svt så är jag grymt sugen nu.

Jag lånar den alltså gärna av någon vänlig själ. I gentjänst kan enklare arbeten utföras.

Nu för tiden lever jag ett stilla liv

Hastigt och lustigt så visade det sig att jag var lämnad ensam i helgen. La familia drog iväg på skidtur och jag som har ett fotbollslag att träna fick stanna hemma.

Genast, efter träningen, kom tanken på att sätta på Cat Powers låt Lived in bars och låta den föra mig vidare. Men ganska snart så kände jag att lusten inte fanns där. Visst, jag kommer alltid älska att sitta i barer men det behövs andningspauser. Och den relativt långa som jag är inne i just nu behöver bli ännu längre.

Så istället blev det en speciell helg. En helg som fick mig att tänka på hur jag nog skulle leva om jag vore ensam. Ganska snart skulle det nog i lägenheten finnas stigar, likt de kossorna trampar upp. Från soffan skulle en stig leda till stereon, en stig till köket, en stig uppför trappan till datorn och en stig till sängen. Jag skulle skifta mellan boken, fotbollsmatchen, de varma mackorna, spotify, vinylen och tuppluren.

Allt som skulle vara det minsta känslosamt skulle få mig att fälla tårar. Jag förstod det när jag bölade som ett barn när Hanna Falk vann sprinttävlingen i Estland eller när jag utmatad hämtade andan efter att ha sett Kieslowskis Den blåa, Den Vita och Den röda filmen i enda långt svep eller när Impressions låt My deceiving heart spelades om och om igen menas klockan slog vargtimme.

Eftersom jag känner till min egna karaktär så är jag säker på att det skulle se ut som beskrivit ovan. Och jag ser inget fel i att leva så men jag är rädd att det skulle sluta med att jag inte tvättade mig och bara gav mig ut när mörkret lagt sig. Jag skulle säkert också till sist ha på mig ett tiotal huvudbonader. Av någon anledning knyter jag första tänkbara bandana runt huvudet när jag är ensam. (Alla har sina egenheter). Och när jag kom på mig själv att tänka så i helgen så antog jag att hela skiten skulle sluta med att jag låg begravd under en hög med vinylskivor.

När familjen kom hem igen så var man snabbt på tårna igen. Livet i ensamheten punkterades på ett rätt skönt sätt. Rädslan att förvandlas till en kuf gjorde glädjen att återse de kära ännu större.

Och eftersom det hade varit svårt att begrava sig själv ensam i vinylskivorna så fick det istället bli en lek och konstinstallation med Ella och Astrid ikväll. Vi passade på när L var borta så att det inte skulle bli någon som kunde komma med pikar. Barnen tyckte bara det var roligt och jag njöt där under av lukten av gamla lp-skivor.

Astrid nöjd med installationen!

Före sista pusselbiten lades på plats.

Home sweet home

Vid varje besök i den gamla hemstaden Lidköping måste ett besök till Olssons Records hinnas med. Mycket fattigare men mycket gladare går man sedan ut därifrån. Och det är inte bara rockabillyvinylen man får med sig, det är är även fantastiska berättelser och skrönor av herr Olsson själv som gör mig gladare.

Nu senast så fick jag inte bara med mig åtta fantastiska plattor utan också en härlig historia när den gamla rockbillyhjälten Gene Summers besökte Sverige och Tibro i november. Eftersom jag inte är kapable att skriva på bred västgötska så är det ingen idé att återge historien här. För dialekten ingår liksom i det underbara.

Nedan är några av låtarna som fanns med i vinylpåsen

Två sidor av denna dag

Första stunden:

Jag står och tjafsar med några oerhört testosteronstinna gymnasiekillar om att de behöver boka en dator för använda den. Riktigt jobbiga typer som borde växt upp mer än att de ska behöva hävda sig som några små patetiska minigangsters.

På hemvägen är det total isgata så att bilen bara spinner i en backe som är så liten att det knappt märks. Bakom står bilar som undrar vad som sker. De fattar inte att de måste backa om jag ska komma iväg. Snart far bilarna förbi mig och där står jag hjälplös och uttittad. Till sist fattar de som är precis bakom att de också måste backa. Men det är inga glada miner utan det studerar mig argsint som om jag vore världens idiot.

Sen är det dags att hämta på dagis. Under de efterföljande trettio minuterna hinner Astrid få fem stora utbrott. Strumporna är knöliga, det är ingen godisdag, Ella avslöjar hennes paket, hon vägrar ta av sig overallen och det slutar med att hon skriker att hon inte vill ha mig som pappa.

Andra stunden:

Jag tänker på den unga tjejen som kom inrusande på biblioteket med andan i halsen men med en enorm glädje i ögonen. Äntligen hade hon fått aviseringen om att hon hade fått de två böcker i Twilight-serien som hon väntat på länge. Hon hade memorerat de femsiffriga koderna för att hitta böckerna bland reservationerna. Och när hon hittade dem så var hon ännu snabbare på väg ut än hon var in. Hon ville läsa dem nu och man kände att vi (biblioteket) hade gett henne den här glädjen.

Incidenten med bilen fick mig ändå att njuta av livet. Här blir folk sura över att jag hindrar dem från att komma hem i ett par minuter. Jag undar om de tänkte på människorna på Haiti som aldrig mer får komma hem. Kanske tänker de på det när de kommer hem och ger mig och livet ett retroaktivt leende.

Och med Astrid vet man att hennes utbrott går över lika snabbt som de kommer. Så efter resten av kvällen, med den spännande årliga utslängningen av julgranen från fönstret, badning och godnattmys, så ville hon åter ha mig som pappa. Och att ligga kvar i barnens sängar och höra hur deras andning blir tyngre och tyngre för att sedan förstå att de somnat är alltid ljuvligt kärleksfullt.

Så kan det vara en vanlig dag här i livet.

I wonder do you ever think of me

Veckans spotifylista finns här

Det spelar ingen roll om man är sju eller trettisju år. Känslan av "the magic touch" är densamma. Och just det beskriver Bobby Fuller Four låten och den efterföljande Grass Roots låten, på veckans lista på bästa sätt. De har fått mig att dansa mig igenom livet ett par dagar.

I mars blir det fest på Kaptensgatan. Skulle man vara minsta intresserad av att stuffa till dessa två låtar så är man välkommen:)

Glöm inte resten, det är 23 kanonlåtar.

I love rock n' roll

Lennart Persson – Musik Nonstop – Pet Sounds i våra hjärtan

Det är på ett vis en ganska stor sorg att lägga ifrån sig den här boken när man läst den. Att veta att detta är den sista ”nya” texten man kommer att läsa av den fenomenale Lennart Persson är faktiskt svårt för en musikälskare. Särskilt som den här boken var mycket läsvärd.

Jag hade faktiskt ganska stora farhågor inför boken. Min rädsla var att den skulle ha den lite överlägsna ton som finns bland typen av skivaffärsfolk som jobbar på Pet Sounds. Att ett von oben perspektiv skulle bli dominerande i texten. Visst förekommer det, enligt min mening, några historier för många om kunder som frågar efter ”fel” skivor men det boken mest genomsyras av är värmen och kärleken till musiken och skivaffärer.

För mig som stod på golvet i en skivaffär under nästan hela 90-talet är det underbart att läsa visa stycken i boken. Självklart var det ett drömjobb och det blir jag påmind om nu. Bara att ta emot stora paket med skivor och packa upp dem var nervkittlande. Trots att det inte är så länge sedan känns det som en annan värld. Tänk när Supersonic singel med Oasis kom, eller Bubble and scrape med Sebadoh, eller, eller, eller. Även om jag aldrig älskat cd-formatet så var det ändå något att hålla i om man jämför med dagens spotifylyssnande. Jag är oerhört glad att jag fick vara med om skivaffärseran och då speciellt se den från insidan.

Precis innan jul så var jag inne på Bengans. Det var så sorgligt att jag fick tårar i ögonen. När julruschen borde varit som störst så var det bara ett fåtal människor inne i butiken. Jag undrar jag hur länge den affären finns kvar.

Åter till boken, som sagt, den var bättre än jag väntade mig. Det är absolut inte så att man behöver ha jobbat i skivaffär för att uppskatta den. Den är till alla musikdiggare och då särskilt till sådana som hängt och älskat skivaffärer förr och nu.

Själv har jag aldrig riktigt känt mig välkommen och hemma på Pet Sounds. Inte för att jag varit där jättemycket men intrycket om det lite överlägsna har funnits där. Och den enda gången jag kan tycka det är lite charmigt och ta det på rätt sätt är i London. Men Lennart Persson och också förstås Pet Sounds grundare Stefan Jacobsson har i och med den här boken gett mig en annan bild av Pet Sounds. En bild där Jacobsson verkligen är enormt driven av kärleken till musiken och inte något annat. Det applåderar jag tills solen går ner

Vägen till paradiset

"Gör vad du vill men bli aldrig musiker, du blir slav under buteljen", där har ni en klassisk textrad från låten Ta min hand med Eldkvarn. Det är Pluras mamma Magda som säger till sin son att välja en annan bana i livet än gitarren och sången. Som tur var så lyssnade han inte på det örat.

Men mamma Magda blev säkert stolt över sin sons kvaliteter som låtskrivare även om hans liv levdes i ytterfilen ett tag. Hon skulle med alldeles säkert blivit ännu mer stolt nu när han också är en hyllad kokboksförfattare. Nu sällar sig familjen Bigsten-Larsson till hyllningarna.

Igår kändes det nämligen som om vi satt kring ett bord i en arbetarlägenhet i Norrköping på 1960-talet. Det serverades pannbiff med lök, lingon, skysås och kokt potatis. En helt vanlig genuin svensk maträtt men som i Pluras tappning smakade något extra. Några små förändringar mot vår vanliga pannbiff gjorde att smaklökarna firade en för tidig julafton, typ. Och Majorna förvandlade till Peking och vi började prata som Jalle, Julle och Julius för tjyvingen!

Vi var inte riktigt så nördiga att vi samtidigt som vi åt lyssnade på Eldkvarn. Så vi skrålade inte med i "sexor gånger fem" eller "våra tungor brann som eld" eller "jag ser saker som ingen ser". Utan vi (jag) lät för en gångs skull maten tysta musiken. Så gott var det.

Spårvagnsresandets lidande

Hertha Muller – Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv

Det är alltid kul att ge sig på författare som fått nobelpriset. Allt som oftast gör man det ju i efterhand. Många riktigt trevliga lässtunder har man fått av nobelpristagare men det händer också att pristagare inte alls faller mig i smaken.

Var hamnar då Herta Muller på bra eller dåligt listan? Att döma av den här boken så hamnar faktiskt någonstans i mitten. Boken, som utspelar sig i Rumänien på 80-talet då förtrycket är stort i landet, är inte lättläst. Jag tror faktiskt jag skulle behöva läsa den en gång till för att riktigt förstå allt.

Den kvinnliga huvudpersonen i boken är på väg med spårvagnen till ett förhör. Landet vill ha total koll på sina invånare och verkar plocka in alla som är det minsta tveksamma till landets statsskick. Under den här spårvagnsturen spelas huvudpersonens hela liv, dess närhet och även landets historia upp. Det sker inte alltid i kronologisk ordning och det kräver noggrann koncentration från läsaren.

Bitvis griper berättelsen tag. Skildringen av förtryck, fattigdom och alkoholism är skrämmande men samtidigt viktig läsning. Och det är skönt att läsa avsnitten där kärlek och glädje förekommer mitt i misären. Men totalt sett så blir det lite för invecklat för mig. Jag får kämpa lite för mycket för att det ska vara njutbart. Texter och böcker ska inte alltid bara rinna på som en porlande vårbäck där allt är frid och fröjd. Men jag vill heller inte alltför ofta, mitt i texten, behöva stanna upp och tänka efter vad som egentligen är sambandet och vilka personer det handlar om nu. Så Herta Mullers andra böcker är inte de som ligger överst på min ”att läsa” lista. Även om jag säkert någon gång kommer att ge henne mer chanser.

Betyg: GGG

Fem stjärnor

Vic Chesnutt

För nästan exakt tretton år sedan satte jag och Magnus oss i bilen i Lidköping för avresa till Göteborg. Datumet var den 14 januari 1997. Målet med resan var Pusterviksbaren och kvällens konsert med Vic Chesnutt. En konsert som fortfarande finns på näthinnan och i örongångarna. Det var magiskt. Som tur var så spelade P3 in spelningen så den finns ständigt att lyssna på.

Den 25 december 2009 dog Vic Chesnutt efter en överdos muskelavslappningsmedel. Han valde att ta sitt eget liv endast 45 år gammal. En liten notis i GP gav mig beskedet. Ett besked som naturligtvis var mycket sorgligt men som samtidigt fick mig att lyssna på och närmast återupptäcka honom igen.

Fram till 2005 så köpte jag allt Chesnutt gav ut. Det han gav ut i början på 2000-talet var mer ojämnt än tidigare så jag tappade lite intresse. Jag hoppades på en uppryckning när hans samarbete med Godspeed Your Black Emperor och Silver Mt. Zion Sion, som utmynnade i skivan North star deserter, från 2007 blev känt, men den var också en liten besvikelse. Samtidigt så ändras ens musiklyssnande och artister faller i glömska. Så när Chesnutt kom med två skivor i fjol så gav jag dem inte så mycket uppmärksamhet. Det har jag gjort nu. Den akustiska skivan Skitter on take-off, producerad av Jonathan Richman, går tyvärr mycket på tomgång. Endast ett fåtal låtar lyfter i det formatet. Däremot så är andra skivan At the cut ett riktigt starkt Chesnutt album. Det är samma musiker som på North star deserter men här har de hittat formen och Vic Chesnutt är som låtskrivare nästan tillbaka till sin absoluta toppform. At the cut hade varit given en ganska hög placering på årsbästalistan om jag gett albumet mer tid.


Det är ändå tre album från mitten av 90-talet som för alltid kommer vara mina Vic Chesnutt favoriter. De står faktiskt i en särklass. Is the actor happy från 1995, About to choke från 1996 och The salesman and Bernadette från 1998 är alla förstklassiga skivor. När jag spelade dem igen under julhelgen så var den en befrielse att höra låtar som man kan varje ord i. Jag blev närmast chockat berörd av att höra dem igen. Det var flera år sedan senast. På dessa skivor finns en direkthet som är fulländad. På Is the actor happy och About to choke så spelar han med sitt eget lilla band och det passar honom perfekt. På Bernadette är det Lambchop som är med, det fungerar också fläckfritt. Nu inser jag att dessa tre album plus ett urval från hans andra plattor, de tre som kom tidigare Little, West of Rome och Drunk och han 2000-tals utgivning, är något av det käraste som finns i vår lägenhet.

Vic Chesnutts storhet är rösten och egensinnigheten. Det finns ingen som låter som honom. Han har något unikt som inte går att efterhärma. Som textförfattare är han snårig. I alla fall är han det för mig. Ofta är det inte hela texten som tilltalar utan det är fraser som fastnar. Tillsammans med melodierna så blir det till rader man går och nynnar ofta, och då ofta i ganska sorgliga sammanhang. För det finns något sorgligt men också väldigt vackert i allt det som Vic Chesnutt skapat. Tack Vic för all musik och för den fantastiska konserten som alltid finns med mig.

Femstjärniga låtar

Gravity of the situtation, Sad Peter Pan, Onion soup, Free of hope, Betty Lonely, Myrtle, Ladle, Tarragon, Swelters, Degenerate, Threads, Replenished, Until the led, Woodrow Wilson, Stay inside, Wren’s nest, Supernatural, Coward, Chinaberry tree

Döden slår till

Joan Didion – Ett år av magiskt tänkande

Efter att ha läst boken så förstår man att Joan Didion har skrivandet i blodet. Hon måste helt enkelt skriva, det är det hon gör. För annars skulle det nog närmast varit omöjligt att skriva den här boken. Visst, det finns många som skriver av sig när det hänt hemska saker i deras liv. Men väldigt sällan läser man något lika poetiskt intensivt som Ett år av magiskt tänkande.

Didions man dör hastigt i parets hem samtidigt som deras dotter ligger dödssjuk på sjukhuset. Det är den händelsen och året efter som boken handlar om. Didion minns tillbaka på vad som egentligen hände, hur hon tänkte och agerade.

Det räcker att läsa de första raderna för att vilja läsa vidare. Och hela första delen av boken är en uppvisning att skildra det fasansfulla som Didion varit med om på ett sätt som varken är ”tycka synd om mig själv” eller ”se hur bra jag klarar mig” prosa. Det är bara skickligt beskrivit.

Men efter ungefär halva boken så börjar ämnet kännas uttömt. Det går rundgång i berättelsen. Tillbakablickar till äldre tider fyller ut men håller inte mitt intresse uppe. Historien blir mer anekdotisk och det känns mest som om det är Didion själv, och inte läsaren, som kan få ut något av det. Så därav blir det en liten dipp i betyget.

Betyg: GGG

The night still young and there's plenty of time

Veckans spotifylista finns här.

Listan utgår från första låtens titel Fake records of rock n roll. Daniel Johnston är verkligen något på spåret här. När han sjunger texten nedan så är det bara att jubla och hålla med. För mycket modern rock, som inte befinner sig i underjorden, låter just så.

It's sounds just like shit to me
fake records...
the ruin of history
fake records...
can't even get down and boogie

Jag vill ha min rockmusik som på den här listan.

Jag badar hellre i en isvak än ser Niklas Hjulström som Fjällbackapolis. Och jag skulle välja att hålla mig från pizza ett helt år om jag skulle vara tvungen att välja mellan det eller se en Beck film. Ungefär så stor är min aversion gentemot deckare, och då särskilt svenska sådana. Jag tycker bara att det är otroligt fåniga. Det finns säkert undantag men jag missar dem så gärna.

Engelska deckare följer jag inte heller. Har man inte sett alla om man sett en? Men jag har förstås sett sådana tidigare och jag inser att de har något mer och är bättre än den svenska varianten. Och efter att flera tidningar blåst upp serien Collision som något mer än just en vanlig deckare hamnade jag i tv-soffan i jul och började se den. Det är jag glad att jag gjorde för det var en mycket bra serie.

De fyra första avsnitten av Collison höll mycket hög klass. I dessa avsnitt hölls själva deckararbetet en låg profil. Istället byggdes det upp fantastiska, tragiska och spännande historier som verkligen grep tag. I sista avsnittet var många trådar tvungna att lösas upp och därmed blev det lite för mycket deckar-tv för min smak. Situationer där det kändes som om lösningar var tvingade att hittas på, nästan övernaturligt, för att få det att gå ihop avlöste varandra. Situationer där poliserna får aha-upplevelser och ser och förstår samband. Som att skrivaren skriver ut långsamt eller att usb-minnet finns gömt i nyckelknippan. Jag är allergisk mot sådant. Men det var ändå en bra tv-serie med riktigt bra skådisar.

När kommer filmen?

Nick Hornby – Juliet naked

Att skriva bokrecensioner är rätt krävande och jag är ganska dålig på det. Därför har det legat nere ett bra tag. Men jag inser att för sitt eget minne så behöver man skriva om böckerna man läst. Annars faller de i glömska lite för tidigt. Och när jag i jul hittade ett gammalt block från 90-talet där jag för skrev kort om böcker jag läst, så var det en härlig tillbakablick både på böckerna och sitt egna liv. Så här kör vi igen.

Juliet naked, Nick Hornbys bok från 2009 är mycket lik hans tidigare bokproduktion stilmässigt. Med all säkerhet kommer den att bli filmatiserad (låt oss hoppas utan Hugh Grant). Just att man känner igen så mycket från Hornbys tidigare böcker är ett litet minus. Överraskningseffekten blir självklart mindre och jag kan reta mig lite på fegheten att inte göra något helt annat. Men…

…det har ändå varit en stort nöje att läsa boken. Den är som klippt och skuren för alla musikälskare. Det är nämligen så att Hornby sökt sig till musiken igen. Igenkänningsfaktorn är gigantiskt stor. Ibland blir man stolt över sitt egna musikintresse men ofta också närmast generad att man kan tänka i samma banor som en av huvudpersonerna, Duncan.

Duncans maniska intresse i den avdankade rockstjärnan Tucker Crowe är grunden till handlingen. Den magnifika inledningen när Duncan och hans sambo besöker en toalett på en sunkig bar, bara för att det hände en avgörande händelse i Tucker Crowes liv just på denna toalett, sätter standarden.

Juliet naked är inte riktigt lika insnöad på musik som High Fidelty. Utan den handlar om livet i stort också. Hornby är skicklig på att skriva om vardagshändelser som kan vara avgörande för hela livet. Humorn är hela tiden närvarande i texten men man ska inte glömma hans sätt lägga fram händelser som inte ett skratt kan lösa.

Betyg: GGGG

2010

Ledigheten är över. Det kan man vara lite nedstämd över men ser man tillbaka på hur underbara de senaste veckorna varit så får man ändå vara mer än nöjd. Efter sjuttioelva julbord och tusen prinskorvar är det dags att gå vidare. Nu är det 2010, och jag är oerhört glad över att få vara med på den resan.

Nyår vid Masthuggskyrkan

Härliga isar fanns det överallt

Att slappa i soffan hör också julen till

Min snögumma vann pris för årets gladaste.

För första gången firades jul hos syster. Det blev toppen såklart!

Att se Ella få ett Little Pet Shop hus gav gåshud som alla föräldrar kan förstå

Årets julkalas hos familjen Berg/Gustavsson började med mycket rolig bandymatch.

Årets skönaste sovstund till Kalle på julafton. Missade bara Kalles, Musses och Långbens semesterresa i år.

Ett hav av paket.

Ett givet segertecken efter att ikastandet av glittret i granen fungerat i år igen.

Casiraghi har fått sin julstrumpa med kattgodis. I år godare än någonsin.

En vit jul är det bästa.