För bara ett tag sedan var vi bruna

Två nöjda löpare efter att ha sprunget Finalloppet i Skatås. Först ut var ett gäng tjejer från Azalea som kämpade järnet på sin 1,6 kilometers runda. Sen skulle deras tränare (jag) göra likadant på min lite längre sträcka. Tjärnrundan är visserligen bara 8,8 km men det var mycket mer kuperad än jag trodde. Fast det var en härlig bana och tiden blev 38.07 min.

Cast myself into a world before a bunch of swines

På väg till jobbet igår så såg jag höjden av nitiskhet. Polisen hade något sorts pådrag på Kaptensgatan. Fyra polisbilar var på plats. Av dessa fyra bilar hade tre stycken parkerat i parkeringsfickor menas den fjärde hade fått ställa sig på gatan då det inte fanns mer fickor lediga.

Det skulle den fjärde polisbilen inte gjort. För snabbt som ögat var det en parkeringsvakt framme. Det var nämligen städdag på gatan så efter klockan nio måste gatan vara tom. Som alla vet är detta, när det är gatustädning, parkeringsvakternas absolut bästa tid. (Möjligtvis med undantag för evenemang när bilar en kort stund ställer sig lite snett). Tiden då de får ett extra ont leende i mungipan, då deras blick är totalt iskall och deras läderhandskar får dem att brösta upp sig.

Nåväl, parkeringsvakten såg mäkta stolt ut när hon fick sätta p-boten på polisbilens framruta. Man såg hur hon knappt kunde bärga sig att berätta för sina kollegor vilken grej hon hade gjort. Det innebär säkert högsta poäng bland dessa perversa varelser att bötfälla en polisbil under utryckning.

Jag förstår att parkeringsvakter måste finnas. Men det hindrar mig inte att avsky hela packet. Alla mina egna erfarenheter av dessa människor är att de är totalt befriade från empati, kärlek, förståelse och framförallt allmänt sunt förnuft.

Jag glömmer aldrig när jag skulle byta ett däck för ett par år sedan. Eftersom gatorna lutar ganska mycket i kvarteret så hade jag kört upp lite grann på en relativt stor yta bredvid parkeringen. En yta som inte används till någonting. Mitt när jag höll på så stannar Securitasbilen med två sprättiga parkeringsvakter. ”Och vad håller du på med då”, frågar dom. ”Jag byter ett däck”, säger jag. ”Tror du att du kan göra det var som helst”, säger dom. ”Det är väl inga problem här, det tar bara fem minuter”, säger jag. Då får jag först det mest högfärdiga flin jag någonsin skådat till svar och sen säger de ”Gör aldrig om det” och kör iväg. Där och då förstår jag att dessa personer måste få utlopp för att de har små penisar på oss människor som är födda med något annat.

Sing me back home

Begreppet tid får en helt ny mening när man har barn. Igår skrev jag att det var skönt att komma hem till en tom lägenhet. Men att man samtidigt längtade efter barnen. Så här dag två går det nästan lite lättare. Man kommer in i rytmen av frihet. Det är ju rätt löjligt att en del har det så här jämt. Vad gör man då egentligen?

En del tar sitt ansvar under dessa situationer kan jag tänka. Som att sätta upp nya tapeter, borra i väggar, lägga golv och sandpappra brädor. Själv gör jag, både lustigt och patetiskt nog, aldrig något sådant. Jag köper poatissallad, rostbiff och baguette. Jag ställer några öl på kylning. Jag börjar sortera mina lp-skivor. Jag gör en massa listor på Spotify. Jag njuter av mitt lilla liv.

Och nästan alltid slutar det med en sväng ut på lokal för att spisa livemusik på stan. Och det lyckliga just idag var att det var jämn vecka och därmed torsdagsjazz på St George. Därför blev det där jag och tränarkollegan skötte vår säsongsupptakt. Många bra idéer kläcktes fram till saxofonens vildsinta toner.

Fast jag är glad för att denna frihet inte alltid finns. Ser man på de män, och några kvinnor, på St George som har för mycket frihet så blir det inte alltid bra i slutändan. Det blir liksom för mycket av det goda. Det goda blir bara något fruktansvärt sorgligt.

Världens roligaste tjej

Att komma hem till en tom lägenhet kan vara skönt. I vanliga fall brukar det krylla av barn, tv-apparaten är upptagen med Bolibompa, mat ska lagas, hallen behöver dammsugas, diskmaskinen ska plockas ur, det ska socialiseras med föräldrar som hämtar barn och annat vardagsliv som en förälder har.

Fast när det inte är som ovan, när barnen är iväg någon dag, så saknar man det snabbare än vad som borde vara möjligt. För att vara i Astrids närvaro är alltid kul. Visst, hon kan ha sina utbrott men hon är den roligaste människa jag känner. Jag vet inte riktigt vad det är men hon har en glimt i ögat som alltid gör mig ofantligt glad. Så fort jag öppnar ytterdörren och hör hennes steg är det ren glädje.

Jag älskar dig Astrid!

Blow away the dreams that tear you apart

Veckans spotifylista finns här

Jag sträckte ut armarna och så ramlade dessa låtar ner i mina kupade händer. Det är faktiskt rätt märkligt hur man fungerar. Varför blev det just dessa låtarna den här veckan? Eftersom jag vet vilken kraft musiken har så är det bara att hänga med utan att ifrågasätta.

Som att ramla i vattengraven på upploppsrakan

Klockan är fyra, en lördag i början på juli. Platsen är Roskilde och Håkan går på scenen. Imorgon får vi återuppleva detta i P3 Live klockan 21.30. Missa inte!

Efter att ha läst recensionerna om Nick Caves nya bok så blev jag lite tveksam. Och efter

kvällen inslag i Kobra så förstärktes denna känsla. Vad är det för bok han skrivit egentligen?

Jag hejar på Blåvitt i kampen mot AIK. Men Rehn och Olsson bör peta Jakob Johansson inför söndagens match. Det var inte många rätt han gjorde idag. Tur då att Tobias Hysén gör det på egen hand.

If you don't get scared by this song your probably overmedicated

Steve Earle - Gbg, Storan 26/10 -09

Det är nästan omöjligt att förstå att det för några månader sedan infann sig en viss tvekan om det skulle vara värt 420 kronor för att se den här spelningen. Hur skulle det inte vara det när Townes Van Zandts enda värdiga tolkare kommer till stan.

1997 åkte jag upp till Stockholm för att se Steve Earle. Lite, men bara lite överdrivet så var det enbart för att höra hans låt Fort Worth Blues, som är skriven om Townes. Jag var närmast besatt av Townes på den tiden. Nå, det var en kalasbra spelning som jag minns den, även Earles egna låtar. Det har varit bra de andra gånger jag sett honom också men alltid har det varit med kompbandet The Dukes.

På den här turnén är han ensam. Och det är så man ska se honom. Särskilt som hela spelningen bygger på Townes Van Zandt låtar. Where I lead me, Rex's blues, Lungs, To live is to fly, Pancho & Lefty, Marie, Mr Mudd & Mr Gold och Colorado girl är ett gäng guldkorn som Earle förvaltar på bästa sätt. Och lika bra som låtarna är mellansnacket och alla anekdoterna som berättas om Townes. Det bjuds förstås även på en del av Earles egna låtar. Allra bästa var en hudnära version av Goodbye.

Helt klart var det en mästare som visade upp sig på Storan. Och jag är mycket glad att jag fått se en av de stora amerikanska berättarna i en sådan perfekt inramning. Som extra bonus fick jag viskat i mitt öra vilken sorts gitarr Earle använde till de olika låtarna. Min trevlige bänkgranne delgav mig detta. Det var inte så farligt och jag tänkte om jag bara nickade lojalt så kanske jag kunde få en av hans 26 gitarrer som han hade hemma i sin etta.

Nedan ett klipp från Paris för någon månad sedan.

Lagen i egna händer

Ärrad vid Masthuggskyrkan hördes elvan skramla förbi
Långt där borta skymtade bron som skapade samvetskval

En annan gång kom sorgen gående mitt i lyckan
Den snabba döden hade gjort stegen uppför berget blytunga.

Tittade man noga kunde man se lampans sken
Trots det långa avståndet kunde man se tårarna falla

Löven gjorde att man kanade nerför fel sida berget
Där lockelser och minnen förför

Utskänkningen pågår ständigt på dessa gator
I portar och i språng står demonerna och hejar

Trött på dessa vänner drogs blicken inåt
Snart vädrades frisk luft uppe på Stigberget

Majorna välkomnade som om man vore Jesus
Någon hade tagit lagen i egna händer

Vegetarianerna och poeterna hade samlats
Det var ingen som hade förstått livet ännu

Snack om trottoarer och utanförskap var blekt
I jämförelse med verkligheten som finns utanför dörren

Taxi Driver

11 av 1001 filmer

Taxi Driver (1976)

Vad ska man skriva om en sådan här klassisk film egentligen. Robert De Niro är i aboslut högform som taxichaffis i 70-talets New York. Martin Scorcece har lyckats fånga stadsmiljön på ett alldeles fantastisk sätt. Det är sällan man ser en film som lyckas med det så fullt ut.

Travis Brickle (De Niro) är en rätt otäck och impulsiv person. Man vet aldrig vad han ska göra och hans taxikollegor verkar närmast rädda för honom. Och när han får för sig att använda våld för att förtränga egna känslor förstår man dem. En misslyckad dejt blir upprinnelsen till en serie våldshandlingar. Just våldsscenerna är ingen större behållning dock. De är lite onödigt blodiga.

Bäst är bara att följa när Brickle genom sina dagboksanteckningar drar historien på en vinglig och oväntad väg framåt. Att bara följa honom i taxibilen, i lägenheten eller någon annastans, såväl i tystnad som när han pratar bjuder på filmestetik av högsta klass.

You're lookin' at me!

Betyg: GGGGG

Captain Beefheart - Trout mask replica

137 av 1001 album

Captain Beefheart & His Magic Band – Trout mask replica (1969)

Jag fattar absolut ingenting av det här. För mig är det faktiskt en helt värdelös skiva. Den sämsta på hela den här listan skulle jag tro. Av de 79 minuterna, som den här skivan är, så var det först i den allra sista minuten i den allra sista låten som mina öron lyssnade utan att lida. Helt plötsligt var det lite groove i musiken. Men det var lite väl sent.

När lyssnar folk på den här skivan? Det är en fråga som verkligen är relevant faktiskt. När tänker någon ’åh, nu känner jag verkligen för lite Captain Beefheart och hans mästerverk Trout mask replica’. Inte ens isolerad på en öde ö så skulle jag välja att sätta på den här skivan om den fanns till hands. Jag hade hellre simmat ut bland hajarna. Eller förresten musiken kanske hade skrämt iväg dem.

Betyg: G

Favorit: Veteran’s day poppy

Neil Young - Everybody knows this is nowhere

136 av 1001 album

Neil Young – Everybody knows this is nowhere (1969)

Med den här skivan börjar Neil Young en nästan osannolik serie skivor av yttersta klass. Frågan är om det finns någon som kan matcha den? Det här är hans andra soloskiva. Den första är en rätt anonym affär men här har han hittat hem. Och sedan dess finns det ingen som får till den här sortens musik lika bra som Neil Young.

Blandningen av låtar är ett av hans kännetecken, ena stunden elgitarrer mest överallt, andra stunden en lugn lägereldssång. Det borde egentligen inte fungera så bra som det gör. Men ett ord som splittrat dyker aldrig upp. Låtarna hör ändå ihop på något märkligt sätt.

Uttrycket tidlöst passar aldrig bättre ihop än med Neil Young mellan åren 1969-1979. Den här musiken kommer alltid att leva.

Betyg: GGGGG

Favorit: Cowgirl in the sand

Mothers Of Invention - We're only in it for the money

135 av 1001 album

The Mothers Of Invention – We’re only in it for the money (1968)

Att lyssna på Frank Zappa är ungefär som att lyssna på en svensk visartist. Det är intressant en endaste lyssning. Då kan det vara lite småkul att ta del av hans ljudcollage, häcklande av hippies och egensinnighet.

Men precis som det blir när jag lyssnar på framförda visor vill jag aldrig höra dem igen. Satiriska texter hör inte hemma i mitt musiklyssnande och tillsammans med helt vämjelig musik så låter det buskis i mina öron. Sen må Zappa kallas hur mycket geni som helst.

Betyg: G

Favorit: Let’s make the water turn black

Ser upp och ser en fågel och tänker på världen

Det är så här man vill se Ella. Njutandes ätandes en kantarellmacka en sommardag i Grebbestad. Då lever livet.

Nu har hon legat influensasjuk i några dagar. När hon får feber är hon helt utslagen och nästan otäckt okontaktbar. Det har inte varit något skön VAB-dag där man kunnat se lite film, läsa några böcker och närmast mysa ihop. Istället har man ständigt fått vara beredd med kräkhinken och våta handdukar.

Om något gott ska komma ur sådana här dagar är det att man verkligen inser och påminns om hur mycket man älskar sin familj. De betyder allt.

Men ödet ville annorlunda så nu sitter jag här

Veckans spotifylista finns här
Den har värkt fram och inspirerats av de senaste dagarnas vistelse i Stockholm.

Jag tänker inte gå och lägga mig innan jag hört på den en gång till. Vem bryr sig om morgondagen när Scocco börjar knäppa på gitarren och när man ser att Wooden Shjips ligger tjugofem låtar bort.

Surt sa räven

Här spenderar man tre dagar i Stockholm och missar att Nick Cave uppträder på Chinateatern samtidigt. Fyra timmar innan han ska äntra scenen upptäcker jag detta och ringer förstås desperat och kollar om det finns biljetter. Av tjejen som svarar på min fråga får jag, av hennes glada röstläge, en glad förhoppning. Tyvärr grusas den snabbt, då hon i samma glada röstläge, säger att det är slutsålt.

Och idag läser man i tidningarna att det varit en fantastiskt uppträdande. Spoken word och musik i en skön blandning. Vilken miss!

Annars har de tre dagarna i huvudstaden varit mycket fina. Intensiva då det gällde jobb. Projektet "Det mångspråkiga biblioteket" tog oss till Mångkulturellt centrum, biblioteket i Fittja, Internationella biblioteket på Odengatan, Solidaritetshuset på Söder, Centrum för Lätt läst vid Hornstull och Tal-och punktskrift centralen. Ett fullspäckat men roligt schema.

Kvällstid var det mingel med 20 kollegor från Västra Götaland på pubar längs Vasagatan. Och framförallt väldigt lyckosamma restaurangbesök. EU-projekt är bra ibland.

Den mycket lilla egentid som fanns dagtid spenderades på Söder. Det är en verkligt trevlig del av stan men den kan också bli lite för mycket. För trendigt, för rätt, för hippt och framförallt för lite Göteborg. Jag saknar verkligen goa gubbar mentaliteten när jag går där. Så återigen, Stockholm blir aldrig min stad.

Two days in paradise

Skön skylt att se!

På Scen!

Sköna fynd!

Den bärbara vinylspelare är alltid med!

Det årliga hisskortet!

Helgen i Malmö är över för det här året. Och varför ändra ett vinnande koncept. Så vi körde:

• Samma hotell
• Möllans Ost
• Billig parkering
• Vinylshopping
• Subway
• Thai i sängen
• Möllevången
• Italienskt
• Rosé
• Och så då naturligtvis Eldkvarn på Victoriateatern

Var det något som var ändrat så var det Eldkvarns låtlista. Mycket kul för oss som sett dem många gånger de senste åren var att de dammat av massor av låtar de inte spelat live på många år. Särskilt som de på skivorna lider av en rätt hemsk 80-tals produktion. Men hör man dem nu så inser man vilka pärlor de är. Mest kommer man ihåg låten Älskling kom.

Här är ett litet smakprov på hur det lät när de spelade Barn av sommarnatten inspelat från våra balkongplatser.

Dagar och år att vara lycklig i

För tio år sedan började ett Eldkvarn frö gro i min kropp. Då släppte bandet skivan Limbo. Jag lyssnade nästan inte alls på svensk musik på den tiden men tyckte skivan var bra. Men jag köpte den inte och bandet och fröet lade sig i träda.

Inför släppet av nästa skiva, Död stjärna, spelade Eldkvarn på Skivhugget i Göteborg. Året var 2001 och jag tyckte att den lilla spelningen var mycket bra. Men fortfarande hade jag något sorts löjligt motstånd till svensk musik så det lilla fröet växte bara marginellt.

Det var inte förrän sex år senare som det hände. Plötsligt var mitt liv i fas med Pluras texter och fröet började växa ordentligt. Limbo skivan blev min bästa vän. Och slutligen var det inte något frö längre utan så fort jag hörde Full för kärlekens skull första gången våren 2007 så slog Eldkvarn-blomman ut i full blom. Och den blommar lika praktfull ännu.

De sista två åren är Eldkvarn det bandet jag lyssnat klart mest på. Jag förstår att en del kan tycka Pluras texter är självömkande och nästan patetiska men för mig har de varit allt sedan jag fyllde 35. Då klickade jag och Plura kan man säga. Innan dess så hade jag inte levt det livet som behövs för att gå ner sig i Eldkvarn. Nu talar varje ord till mig.

Imorgon kväll sitter jag och L åter i Malmö för en Eldkvarn-spelning. Jag är oerhört tacksam att jag fått chansen att se bandet så många gånger på senare år. Att besöka en Eldkvarn-spelning med enbart stora och trogna fans på Viktoriateatern i Malmö är årets höjdpunkt.

När L var med på en Eldkvarn spelning för första gången blev hon förvånad ett par gånger. Dels över hur mycket vin och annat som jag intar vid deras spelningar. Hon har nu lärt sig att det är så man ska se Eldkvarn. Jag kan ändå lova att jag är långtifrån rödmosigast på Eldkvarns spelningar. Dels vilka personligheter det finns i bandet. Det är ett gäng personer som man aldrig glömmer om man ser dem.

Plura, Carla, Claes, Werner och Tony, tack ska ni ha för allt!

Klicka här för min topp 30 med Eldkvarn.

Tre stänkare

I oktober 1985 förlorade svenska landslaget i fotboll borta mot Tjeckoslovakien med 2-1. Det var i kvalet inför VM i Mexico året därpå. Trots förlusten så fanns chansen kvar till avancemang. Det gällde bara att Portugal inte skulle vinna sin bortamatch mot Tyskland som började strax efter Sveriges match. Tyskland hade inte förlorat en tävlingsmatch på hemmaplan sedan andra världskriget, det var 26 matcher, så förhoppningarna var mycket stora.

Hela den här historien är en klassiker. Alla som följer svensk fotboll vet om den. Hur Sverige i matchen innan förlusten mot tjeckerna mötte Tyskland på Råsunda och hämtade upp 0-2 underläge till oavgjort. Mats Magnusson byttes in och gjorde 2-2 målet i sista minuten. Sedan jublade spelarna som om allt var klart. Magnusson till och med stod i en t-shirt där förbundskaptenen iklädd en mexikansk sombrero fanns på bild.

Nåväl, det otroliga skedde att Portugal vann mot Tyskland med 1-0, detta trots en konstant press från tyskarnas sida. Öppna lägen missades och trävirket träffades ett par gånger. Allt kommenterades av Tommy Engstrand direkt på en speciallänk till de svenska spelarnas hotell i Prag. Bilderna därifrån tog hårt på mig som 13-åring. Det är sådant man aldrig glömmer.

När slutsignalen ljöd så grät Robert Prytz öppet. Andra spelare bara sjönk ihop. Vad skulle man göra efter Tommy Engstrands känslosamma referat från Tyskland. Hans röst sprack mot slutet då även han insåg att det var över. Sverige skulle missa fotbollens finaste turnering.

Varför kom jag då just idag att tänka på detta. Jo, när jag åkte hem från jobbet igår gjorde radiosporten ett inslag om just detta. Där medverkade bland annat Glenn Hysén. Han berättade att när det missade VM var ett faktum gick han och Stig Fredriksson direkt upp på rummet och hällde upp tre stänkare var med gin och tonic. De svepte de snabbt. Så här sa Glenn ordagrant i inslaget. ”Alla hanterar sådan här motgång på olika sätt. Robert satt och grät, jag ville bara in i dimman”. För vissa kanske det låter mer sorgligt än komiskt, men när han sa det på radion igår så skrattade jag högt. Det var fasligt roligt och jag kan se framför mig hur Glenn och Stig tågar upp på rummet för att få det gjort. Och eftersom jag tidigare igår gjorde en låtlista som jag kallade I only drink when I wanna forget så passade detta så bra in.

För övrigt så var det i detta VM-kval som Glenn Strömberg gjorde sin historiska filmning. Den han än idag vägrar erkänna. Han menar att han var säker på att backen han hade dribblat förbi skulle fälla honom och därför föll Glenn. Nu gjorde backen inte det och därmed så blev Glenn lurad, menar han. Det var ingen filmning utan backen lurade honom att ramla. Jag skrattar lika mycket varje gång jag hör honom säga detta och särskilt när man ser situationen i klippet nedan.

I only drink when I wanna forget

Veckans Spotifylista finns här

It's quite good actually, to be honest! Alla ni som inte uppgraderat till premium vet hur jobbig Basshunter är när han mässar om sin nya skiva. Hi there, I'm sorry for the interruption!, säger han också.

Jag lovar att det är värt att ta jobbig reklam emellanåt för den här listan innehåller some excellent songs that's gonna make you move (or cry) to the music!

(Eftersom jag samtidigt, som jag skrev förra meningen, lyssnade på Link Wray så bytte jag språk, det är sådant som händer när musiken regerar:)

John Banville - Havet

11 av 1001 böcker

John Banville – Havet

Detta är den första boken som översatts till svenska från engelska av den irländske författaren John Banville. Havet (The Sea) vann Bookerpriset 2005 och är den andra boken jag läser av Banville.

Tillbakablickande, det är det ordet som jag skulle använda om jag bara fick använda ett ord att förklara boken med. Huvudpersonen Max Morden har just förlorat sin fru i cancer. Efter detta har skett åker han tillbaka till den platsen där han tillbringade sina somrar på. Som läsare tror man till en början att detta är en idyllisk och lugn plats. Och det är den på ytan men för huvudpersonen Morden har det hänt livsavgörande saker här för länge sedan.

Banville är skicklig på att, in i det längsta, dra ut på vad som hänt. Han låter historien slingra sig fram mellan nutid och dåtid. Det finns ingen kapitelindelning utan historien blir verkligen en helhet med hjälp Banvilles ibland komplexa hoppande i tidsaxeln. Som läsare kan man inte slappna av.

Havet är inget mästerverk, tycker jag. Men det är en fin, närmast poetisk i stilen, berättelse om avgrunden som öppnar sig när någon närstående dör. Utan att avslöja allt för mycket finns det mer död i boken än huvudpersonen Max Mordens fru. Fast det är absolut ingen deckarhistoria, kom ihåg det.

Betyg: GGG

The Beatles - White album

134 av 1001 album

The Beatles – White album (1968)

Jag kommer tydligt ihåg när jag köpte mitt exemplar av White album på en skivmässa. Förväntningarna var stora över detta klassiska album. Faktum var att jag inte hade hört särskilt många av låtarna på skivan tidigare då den inte innehåller så många av deras hits. Hur som helst var förväntningarna stora och de infriades inte.

För mig är det här en oerhört spretig skiva. Det finns mycket bra, det finns låtar som är okej och det finns rent skräp. George Harrison har fått till ett par av sina bästa kompositioner på plattan. John Lennons röst är alltid en av världens bästa men ett flertal av hans låtar här gagnar inte honom. Paul McCartney har aldrig varit min favorit och när han ger sin in på music-hall traditionen eller annat hurtigt så stänger jag av. Sen ska han ha en eloge för Helter Skelter.

Modigheten, experimentlustan och att inte stagnera är förstås saker att hylla. Och det gör jag också. Men tänker jag nogare så inser jag att jag inte lagt White album på skivtallriken särskilt många gånger sedan jag köpte den. Och när jag väl gjort det så väljer jag bland de 4-5 låtar som är bäst.

Betyg: GGG

Favorit: While my guitar gently weeps

Söderns ros

De första två hotellnätterna, av nio, den närmaste månaden är avklarade. Helsingborg stod värd för familjen och vår mammas 70-års resa. Det är en trevlig stad får man säga och Hotell Elite Plaza med rum med utsikt över sundet var riktigt fint.

Att staden även erbjuder en mycket bra butik vad det gäller vinylskivor är alltid ett stort plus. Roadhouze Records hade väldigt mycket bra som vanligt. Sir Douglas Quintet, Bob Luman, Iggy & The Stooges, Link Wray, Gene Pitney och Warren Smith blev fyndat. Härligt!

Allra bäst, förutom att umgås med familjen, var dock maten på La Petit. Mammas favoritland Frankrike fick oss att välja en fransk restaurang. Och det var ett lyckat val, i alla fall för de flesta av oss. (Tyvärr var ryggbiffen seg för de två som valde den). Min mat var det godaste (och dyraste) jag ätit på många år. Den mustiga tomatsoppan med vitlöksbröd till förrätt var helt underbar. Den var gjord med kärlek. Som huvudrätt blev det oxfilé med pommes. Det låter vanligt och inte så särskilt lyxigt men det smakade helt perfekt. Oxfilé kan bli väl köttigt för min smak men den här biten smälte fint i munnen tillsammans med skönt frästa grönsaker. Och de pommes som serverades var faktiskt de godaste jag någonsin smakat. Sen ska man inte glömma husets röda vin som var så lent och fint på tungan att bara de mest finstämda smaklökarna berördes. Magnifico!

Danskjävlar

Varje år tillbringar jag några av mina bästa dagar i Danmark. Och det är egentligen ett skönt land med trevligt folk, god toast och fina kvinnor. Men just idag så tänker man inte på sådant. Det kommer bli svårt att hålla på Bendtner, Poulsen och de andra nästa sommar men antagligen har det gått över, att det var de som slog ut Sverige, och det blir så att man ändå vill att Danmark ska vinna matcher i VM.

Gårdagens match var jämn. Det kunde verkligen gått hur som helst. Sverige var inte jättebra men ändå godkända, tycker jag. Visst finns det svagheter, Mikael Nilsson håller inte längre (hans mesiga nick rakt ut i plan var enligt mig orsak till danskarna mål), Samuel Holmén var för klen, Rasmus Elm lite långsam, Henke har tappat det sista som behövs och målet var inte helt otagbart för Isaksson. Annars håller vårt mittbackspar riktigt bra klass, innermittfältarna fungerar utan att glänsa, Safari växer och Zlatan visade ändå stundtals vilken enorm spelare han är.

Bilden ovan togs utanför ett skönt ställe i Helsingör några timmar före matchen. Visserligen gör de sig roliga över Zlatan men någon gång kommer de få igen. Vi kommer få vår revansch. Då ska jag ta på mig en Sverigetröja och sätta mig bredvid stammisarna där inne och bara stilla helt lugnt sitta och sippa på en kall Tuborg.

Fem stjärnor

Det är sommaren 1996. Platsen är Roskildefestivalen. Tiden är mitt i natten. På scen står Tindersticks. Jag minns det som om det var igår. Så otroligt bra var det. Efter spelningen kommer jag ihåg att vi närmast var mållösa. Vi hade sett dem på samma festival två år innan, och det var också bra, men nu hade allt fallit på plats för bandet.

Under mitten av 90-talet och några år framåt var Tindersticks ett av mina absoluta favoritband. Jag körde ner dem i halsen på alla som kom i min närhet. Det finns episoder där Tindersticks åkte på som förfestmusik till alla andras förtret och tillfällen där mina lagkompisar i fotbollen inte förstod någonting när jag kom dragandes med låtar som Tiny tears och Buried bones.

Men framförallt minns jag alla stunder jag satt och lyssnade på Tindersticks i min ensamhet. Stuart Staples röst och stråkarna fick mig att må bra. Jag kunde sitta i timmar och bara stirra framför mig och lyssna. Under den här tiden bodde vi i ett parhus, som visserligen var fint, men som jag aldrig riktigt trivdes i. Och då blev Tindersticks en verklighetsflykt till något annat.

1997 spelade bandet på Konserthuset i Stockholm. Det var också en alldeles fantastisk spelning. Och så spelade de Kathleen av Townes Van Zandt som jag var totalt nere i då. Det måste varit en av de första konserterna jag såg på en sådan salong och jag kommer ihåg hur vuxen och världsvan jag kände mig när jag köpte rödvin i pausen. Det var stort för en bondson:)

På senare år har Tindersticks nästan fallit i glömska. Men när jag nu lyssnat igenom alla plattor så kommer allt tillbaka. Och de låter lika bra idag. Tindersticks är ett av de band som betytt mest för mig och de finns alltid nära mitt hjärta.

Här är deras femstjärniga låtar

City Sickness
Patchwork
Her
A Night In
Tiny Tears
Snowy in F# Minor
Talk To Me
No More Affairs
Travelling Light
Another Night In
Rented Rooms
Don’t Look Down
Buried Bones
(Tonight) Are You Trying To Fall In Love Again
Bathtime
Can Our Love
Can We Start Again
Pretty Words
I Know That Loving
Kathleen

Lyssna mer här

Höstavslutning

Idag hade vi höstavslutning på fotbollssäsongen för F01/02 på GFF-gården. Närmare 25 tjejer kom och med deras föräldrar var det över 60 personer på plats. Femkamp, hamburgare, prisutdelning, glass och disco stod på programmet.

Det är fantastiskt att vara aktivt involverad inom fotbollen igen. Det lilla slitet som det ibland innebär med ringande för att få ihop lag vägs enkelt upp av en enda värmande "tack så mycket" kram eller ett glatt ord från någon av tjejerna. Och förutom äran att få träna och lära känna alla dessa störtsköna 7-8 åringar så får man möjlighet att träffa helt underbara fotbollsföräldrar som verkligen hjälper till, kommer med beröm och bara är allmänt trevliga att prata med. De är personer som jag gillar att umgås med varje vecka helt enkelt. Hela det här fotbollsåret har varit totalt underbart och maximal livskvalitet varenda sekund.

Om några veckor startar inomhussäsongen. Jag längtar!

Listen to me brother, and listen well, cause the same thing could happen to you

Veckans spotifylista hittas genom att trycka här.

Själv kan jag inte sluta lyssna på den:)

Prisa skatteåterbäringen

Under ett samtal i lunchrummet kom det fram att alla som pendlade från Gbg till Kungälv fick sitt resebidrag beviljat i deklarationen. Jag som åkt samma sträcka fick avslag de första två åren jag jobbade och har sedan dess inte orkat böka med det.

Regeln är att man ska tjäna 1 timme i tid på en enkel resa. Och det gör inte jag riktigt. I snitt tjänar jag nog 50 minuter. Och eftersom jag en gång fått avslag så tänkte jag att detta är de säkert stenhårda med på skatteverket.

Men efter samtalet i lunchrummet så gick jag raka vägen till skatteverket i Kungälv. Där fick jag reda på att det kunde vara så här. De han bara att granska ett visst antal av alla som drar av för resor i deklarationen. Så jag och min granne kan behandlas helt olika. Mycket märkligt, tycker jag för det handlar ändå om ett antal tusenlappar per år.

Nu visade det sig att man har chansen att gå fem år tillbaka i tiden och få sina avslag omprövade. Fast eftersom jag inte ens hade ansökt de sista åren så tänkte jag att de säkert kommer granska mig extra noga om jag skickar in en ny begäran, för det kunde man också göra. Och eftersom jag inte riktigt uppfyller kraven så kommer det ändå bli avslag. Fast då fanns de ett sista alternativ. Och det var att man fick söka något som hette "det billigaste alternativet". Med detta menades att man fick dra av vad ett månadskort att åka kollektivt kostar fast man inte åker kollektivt.

Naturligtvis sökte jag detta och idag kom beskedet. Drygt 4300 kronor har satts in på mitt konto. Det var vad jag fick för tre års åkande. Inte för att det är jättemycket pengar i förhållande till vad man lägger ut varje år på bensin men det kommer väldigt bra till hands inför londonresan om en månad. Jag känner att jag kommer njuta av pinten på den gemytliga engelska puben lite extra på grund av dessa pengar.

Crazy like a fool

Jag vet inte helt säkert. Men jag tror att personen på bilden (han till höger är faktiskt samma person så han är också inblandad) precis anmälde sig till Stockholm Maraton 2010. Ska man gå efter dagens försöksrunda på 1 mil var det ett oklokt beslut.

795 kronor har i alla fall dragits från personens konto. Så de ligger nog viss sanning bakom. Och det verkar som om personen inte tog något återbetalningsskydd.

5 juni är datumet.

Bäst just nu

För något år sedan fick vi återutgivning av Jim Fords klassiska serverat av det eminenta skivbolaget Bear Family. Nu i höst har vi fått Louie And The Lovers från samma bolag. Och det är verkligen bara att bocka och buga. För det här är musik som absolut inte ska bli bortglömd. Louie And The Lovers är nämligen helt enormt bra (förutom några trötta bluesrock låtar). Killarna i bandet var bara runt 20 år när de mesta av låtarna på plattan spelades in. Det känns helt overkligt.

En blandning mellan Crosby, Stills, Nash & Young och Creedence Clearwater Revival, ungefär så låter Louie And The Lovers. Ser ni göteborgaren L-P Andersson som varit med och grävt fram den här skatten då ska ni gå fram och skaka hans hand och säga tack så mycket. Och titta upp i skyn och säg hej till Lennart Persson som skrivit texten om bandet till skivan.

Det verkar inte finnas några smakprov på varken Youtube eller någon annanstans på nätet mer än detta ställe jag hittade. http://therisingstorm.net/louie-and-the-lovers-rise/. Där kan ni i alla fall lyssna på den fantastiska låten I know you know.

The punkrocker with bad sight

Under gårdagens trevliga barrunda på Andra långgatan så kom det fram en kille till mig. Han var bara tvungen att berätta hur lik jag var vissångaren Dan Berglund när han var yngre. Så som han såg ut på 70-talet. Jag visste ju hur denne Berglund ser ut nu och har aldrig tänkt att jag är lik honom. Och efter dagens koll på Internet, där det iofs inte fanns många äldre bilder, så tror jag att punkrockaren som kom fram till mig har lite problem med synen.

Det var dock väldigt trevligt att höra honom dra historien om hur Dan Berglund stått på barriärerna för hamnarbetarna på 70-talet berättat på den bredaste göteborska! Och jag ska väl vara glad att bli liknad vid en man som står för något gott. Även om just den typen av visor Dan Berglund sjunger inte alls är något jag gillar musikmässigt.

Ian McEwan - Kärlekens raseri

10 av 1001 böcker

Ian McEwan – Kärlekens raseri (1997)

Han är en mycket skicklig berättare Ian McEwan. Det står klart efter varje bok man läst av honom. Bara efter ett par sidor i boken förstår man att man vill veta hur denna historia slutar.

Bokens jag, journalisten Joe Rose, är på en romantisk picknick med sin fru Clarissa då plötsligt något livsavgörande händer. Där är nämligen så att en luftballong med en liten kille i korgen håller på att slita sig med hjälp av några kastbyar alldeles i närheten av Joe och Clarissa. Joe rusar dit för att hjälpa till. Det gör även några andra män som ser vad som håller på att hända. De kastar sig över alla linor som hänger ner från luftballongens korg och ser ut att lyckas att förhindra att den lyfter. Men så plötsligt kommer det ytterligare en stark vind och ballongen lyfter. De fyra männen håller i för allt vad de orkar men de lämnar marken och lyfter långsamt. Tre av männen, däribland Joe, släpper sin lina och dråsar i marken. Den fjärde mannen släpper inte i tid och snart är det försent…

Utifrån den händelse bygger sedan berättelsen. Boken behåller tyvärr inte sin starka dragningskraft som man kunde tro av inledningen. Det finns ett flertal stycken där själva historien lämnas för sidospår där McEwan mest verkar vilja visa sin intellektuella sida. Och det finns även avsnitt som känns lite för tillspetsade för att vara trovärdiga. Det känns lite onödigt eftersom grundhistorien är så spännande i sig att det skulle räckt att bara berätta den rakt upp och ner.

Betyg: GGG

The Byrds - Sweetheart of the rodeo

133 av 1001 album

The Byrds – Sweetheart of the rodeo (1968)

Varenda gång jag hör de inledande tonerna till You ain’t going nowhere så blir jag glad. Det finns något i den låten får mig att må bra helt enkelt. Och faktiskt håller denna känsla i sig resten av skivan. Man känner hur vinden blåser i håret och hur friheten alltid finns där om man vill ha den.

Sweetheart of the rodeo betraktas idag som en otroligt stilbildande skiva. Countryrock hade kanske funnits men aldrig hade en så stor grupp som The Byrds blandat in renodlad country i sin musik innan. Och då ska man tänka att på den här tiden så var mycket av countrymusiken ganska utslätad. Det sliskiga ’The Nashville sound’ var som störst och många rynkade på nästan åt det som hände i Nashville.

Gram Parsons inträdde i The Byrds har förstås stor betydelse för den här skivan. Hans influenser hörs överallt även om han bara sjunger på två av låtarna. Av kontraktsskäl vägrade hans förra skivbolagsboss Lee Hazelwood låta Gram Parsons röst höras mer på skivan. Men nu gör Roger McQuinn och Chris Hillman inget dåligt jobb vid mikrofonerna. Deras röster är också tidlösa.

Den här skivan är en av mina absoluta favoriter med ett av de bästa banden som någonsin funnits. Allt låter så naturligt och det finns inga svaga punkter. Låtarna har ett anslag så att man berörs på alla plan men mest av allt mår jag bra när jag lyssnar på Sweetheart of the rodeo.

Omslaget är också ett musikhistoriens snyggaste. Jag brukar sitta och kolla på det hela tiden menas plattan snurrar på skivspelaren.

Betyg: GGGGG

Favorit: You ain't going nowhere