Looking for you - Garnet Mimms

En av årets roligaste dagar på jobbet inträffade igår. Den återkommer varje år ungefär vid den här årstiden. Vad är det då som händer?

Jo, Ginza har sin vårrea och jag beställer årets största låda med cd-skivor och igår landade den på mitt bord. Skivor för flera tusen kronor att packa upp och studera. Det för mig tillbaka till skivaffärstiden och det är fortfarande lika roligt att öppna dessa paket. Det inkommer ju nya mindre paket till jobbet varje vecka men det här stora är något speciellt.

Problemet är bara att man inte vill jobba. Tankar som att gömma sig under skrivbordet dyker upp. Planer på hur man ska täcka för det så man inte syns och hur man ska dra hörlurarnas sladdar tänks ut. Men verkligheten hinner tyvärr alltid i kapp.

Men lite hann jag lyssna menas jag gjorde frågor till torsdagens quiz som vi håller för kungälvsborna. Undrar om de bara vill ha frågor om soulsångare, bluesskivbolag och reaggerökare förresten?

Låten ovan är en magnifik soullåt med Garnett Mimms som var en av alla kanonlåtar som fanns med i lådan från Ginza. När jag hörde den var det inte läge att gömma sig utan mer att ta på dansskorna och sjunga ut:

"Looking for you
everywhere
I miss the touch of your fingertips
the burning fire of your sweet lips"

Jim White / Searching For The Wrong-Eyed Jesus

Missa inte den här filmen som startar på Svt om en halvtimme. Ledsagare Jim White leder oss genom den amerikanska södern.

Samme White som fick mig att fälla många tårar på Pustervik för ett antal år sedan. Och som jag vid hans nästa besök tackade för den finaste kärleksförklaringen till ett barn som någonsin spelats in, låten Bluebird, varpå han blev så glad att han visade kort på sitt barn som var anledningen till låten. Det slutade med att han skulle hälsa från en far och dotter i Ggb till sin familj i Athens, Georgia.

Ramones - Beat On The Brat

Historien om ett rötägg

Inspirerad av att få vara med och träna Azaleas tjejer födda 01-02 och Lasse Lagerbäcks taktiska triumf i gårdagens match så har jag idag tänkt tillbaka på alla tränare jag haft genom åren. Och då kom jag fram till att det funnits många bra men också en jäkligt dålig. Det är han som är rötägget.

Efter att Göteborgs FF haft samma sköna tränare, Osse, i ett flertal år så behövdes en förändring. En ny röst behövdes, som det heter. Och det tyckte nog vi spelare också så inga problem med det. Styrelsen hittade en sprättig typ vid namn Dan Hansson. Redan från första stund insåg man att han hade större käft än vad han hade fotbollskunnande. Visionerna var stora och snart skulle klubben sväva upp i seriesystemet var tanken. Kanske ska man inte avslöja hur det blev redan här men två år senare hade stora delar av laget slutat. GFF lyckades visserligen med nöd och näppe klara sig kvar i samma serie, division 5, men det mesta var i spillror.

Hur var han då denne Dan Hansson. Jo, han var en ynkrygg. Det var därför alla lämnade klubben. Till en början hade han väl rätt okej träningar. Mest för att han fick hjälp av den gamle öis- och halmstadspelaren Roger Nordstrand. (som även han slutade). Men snart märkte man att denne Hansson hade svag karaktär och var ett kräk. Han hade favoriter i laget, han var dryg, han var en sliskig säljartyp och han talade falskt. GFF hade alltid haft en policy att inte betala spelare. Men helt plötsligt övergavs den här policyn i smyg. Både Dan Hansson och klubben smusslade med detta, mycket svagt gjort. Särskilt också som dessa spelare, som enskilt var duktiga, inte gjorde klubben ett dugg bättre. Nu i efterhand kan man se hur hela den goa andan bara pyste ur klubben.

För egen del var det så här. På första träffen med den nya tränaren förvarnade jag honom att jag inte skulle kunna komma på alla träningar. Jag hade en 1-årig dotter och jag pendlade till högskolan i Borås. Men jag sa samtidig att jag verkligen satsade på att spela fotboll. Dan svarade direkt att det skulle bli svårt att ta en plats att det var mycket viktigt för honom att ta ut spelare som tränade. Fine, har han en sådan policy så är det väl okej. Han sa också att till alla och mig enskilt att han tvingade alla i a-truppen att ringa om vi inte kunde träna. För mig räckte det inte med att säga att jag inte kunde någon tisdag under försäsongen utan jag skulle ringa varje gång. Vilket jag också gjorde de allra flesta gångerna. Alla som har ett barn i 1-års åldern vet att man kanske inte alltid hinner med det.

Eftersom jag inte kunde träna varje gång, och inte ingick i hans favoritgrupp, tog det ganska lång tid innan jag fick chansen att spela match med A-laget ordentligt. Men det var bara att kämpa på. När jag väl fick chansen så hade jag en plats på högerbacken vilket förstås var kul.

Ganska direkt märkte man att Dan Hansson genomgångar inför matcher och hans taktiska kunskaper var direkt dåliga. Även om man spelar i lägre serier så måste det ju finnas någon spelidé. Enkla saker som press-understöd, zonförsvar, hur högt upp man ska pressa osv är ju saker som måste gås igenom och för en del spelare förklaras. Inget sådant gjordes på ett bra sätt. Och den allra vikigaste biten för en tränare, att se till att lagkänslan finns där glömdes helt bort. Uppmuntrande ord till ALLA spelare, få avbytare att känna sig delaktiga och andra primära saker lyste med sin frånvaro.

Nåja, serien började och vi hade ett bra lag på pappret och målsättningen var att vinna vår division 5 serie. Första matchen, derbyt mot Kungsladugård, slutade med förlust 2-3. Helt otroligt med tanke på hur matchen såg ut. De gjord 3 helmärkliga mål men så är det ibland. Inför andra matchen mot Assyriska hade Dan redan fått panik. En ny, rätt medioker spelare, gjorde en träning i veckan efter Kungsladugård matchen. Jag kommer inte ihåg om Dan kände honom innan eller om ”rätt” spelare kände honom. Hur som helst så gick han rätt in i startelvan. De spelare som tränat hela försäsongen förpassades till bänken. Assyriska hade ett grymt bra lag och vi fick stryk med ett antal bollar och nyförvärvet på topp hade inte gjort någonting som inte spelare med GFF-hjärta hade gjort bättre. Och hur var det han sagt till mig nu igen, jo, endast spelare som är med och tränar regelbundet är aktuella för a-lags spel.

Att starta serien med två förluster är tungt. Särskilt som man var ett förmodat topplag och hade spelare till det. Match tre mot Arvesgärde på Majvallen skulle bara vinnas. Vi var också helt överlägsna men lyckades inte få in bollen. Istället gör de naturligtvis ett mål i slutminuterna. Allt var nattsvart.

Men efter några tunga dagar är man beredd att gå ner till träningen igen och köra på och ändra på detta. Trots allt har det ju bara gått tre matcher. När vi spelare kommer ner till träningen är inte Dan Hansson där. Rykten går att han funderar på att sluta. Vi får träna själva och alla undrar vad som står på. Vid nästa träning är det likadant. När vi kommer tillbaka från denna träning, som är den sista före nästa match, är Hansson i klubblokalen. Han verkar nipprigare än vanligt och vi spelare vet inte riktigt vad som händer. Han måste ju meddela laget muntligt, så som det ska vara och som han alltid gjort. Men inget lag meddelas och Dan har åkt iväg.

Efter en stund upptäcks en lapp hängandes på dörren. Där står laget. Jag åker direkt från startelvan ut ur truppen. Även någon annan drabbas av samma öde. Dan Hansson var så feg att han inte vågade säga det till oss ansikte mot ansikte utan han satte upp en lapp och pyste iväg. Här hade jag ringt varenda jävla gång jag inte kunde träna för att han ville ha det personligt men han kunde inte stå för sina petningar. En petning, som jag visserligen tyckte var djupt orättvis då vi i försvaret gjort okej matcher menas mitten och anfallet inte fungerat alls, såklart skulle accepterat om den meddelats på ett tjust sätt. En annan viktig sak var att han hade ingen aning om vilka som tränat i veckan, han var ju som sagt inte där, och som verkligen nu var beredda att kämpa för GFF. Det var många borta från träningen den veckan kan jag säga.

Det kan tyckas löjligt men precis allt lust i hela kroppen att spela fotboll försvann i ett nafs. Jag gillade honom inte från början men jag älskade att spela fotboll och hade redan efter två säsonger fått ett GFF-hjärta så jag ville fortsätta. Hans vidriga sätt att vara som person och hans dåliga fotbollskunskaper kunde jag stå ut med. Men när han visade sig vara en sådan skitstövel som inte vågade stå för sina ageranden då fick det vara nog. Hade det vart idag hade jag gjort precis samma sak, lagt ner, men jag hade också konfronterat honom mycket hårdare. Helt ärligt hade jag kunnat ge honom ett slag på käften. Och jag vet att jag hade kunnat få med mig åtminstone fem spelare till i min attack.

Metallica - Gothenburg, Sweden 1987-02-13

Kanske är det mina händer som syns i vimlet. När de andra sett på Let's dance har jag roat mig och sökt på spelningar jag varit på.

Den här med Metallica 1987 i Frölundaborg var rätt fantastisk för en 15-åring. Ingen annan ville hänga på så jag tog ensam bussen från Lidköping och fick mig en oförglömlig kväll.

Eldkvarn - Barn av sommarnatten

Som alla vet så gillar jag Eldkvarn väldig mycket. De spelas så mycket hemma att barnen kan en hel del av låtarna. Och jag måste säga att jag sällan är så glad som när Ella och Astrid dansar omkring till Eldkvarn eller Håkan. Jag brukar ansluta genast och sen står vi där i vardagsrummet och bara öser.

Ett litet problem har dock uppstått med just den här låten, Barn av sommarnatten. Ella har fått för sig att ändra texten. När Plura sjunger "sommarnatt sommarnatt" så sjunger Ella "pappas snopp pappas snopp". Ella har nu lyckats få med sig övriga familjen och det är faktiskt så att jag ibland nynnar fel ord också.

Däremot nynnar jag inte vidare när Ella fortsätter textutvikningen. Hon är förstås för liten att förstå vad hon egentligen sjunger men det blev lite pinsamt när hon glad skulle berätta och sjunga sin egenkomponerande text för sin bästa kompis mamma. Efter att hon sjungit "pappas snopp pappas snopp" fortsätter nämligen hennes text något mer grovt "sprutade ketchup..." Jag kommer inte ihåg var hon fick den textraden ifrån men den känns inte direkt passande.

Kompinsens mamma undrar nog vad vi är för några. För någon månad sedan skickade jag nämligen iväg ett mms som var ämnat till L men hamnade hos kompisens mamma då hon har samma namn. Jag och barnen skulle vara lustiga och jag tog ett kort när de visade rumporna och skickade. Det var ju egentligen rätt harmlöst när det bara var barnens bara rumpor men min skulle lika gärna kunna varit med. Mooningen skulle på ett tydligt sätt visa vad vi tyckte om deltävling 2 i Melodifestivalen.

För övrigt har det hänt något med Ella. Jag har knappt hängt med, hon är ju stor. Det är fullständigt fantastiskt att en 7-årig dotter. Småbarnsåren är ju roliga men också slitigare på ett helt annat sätt. Nu cyklar man ihop till fotbollsträningar, dansträningar och annat kul ihop. Leken med kompisar efter skolan, som sker nästan varje dag, sköter de mestadels själva. Vilket innebär att man för första gången på sju år ibland kan hitta tid att sätta sig ner och ta det lite lugnt när man kommer hem från jobbet. Det är verkligen något jag saknat.

The Beatles Rock and Roll Music (Live) Paris

Jag hade tänkt lägga upp låten Money med Beatles och skriva en text om min löneförhandling idag och den just nu heta debatten om höga bonuslöner.

Men hur tråkigt hade inte det varit. Det är väl bra mycket roligare med lite rockmusik och en historia om en sur unge.

Idag när jag skulle hämta Astrid på dagis fick hon för sig att inte ta på sig jackan när vi skulle gå. Hon sa bara "nä, det gör jag inte". Ute har den lilla vår, som fanns i helgen, verkligen gått och gömt sig så det är klart att hon behövde ta på sig jackan. Jag hade redan innan gett dispens att slippa strumpor i skorna men att gå utan jacka i 0-gradig temperatur var förstås uteslutet.

Efter mycket tjat tog hon till slut på sig jackan lite halvdant. Hon är just nu inne i en period då minsta lilla knöl på strumpor eller kläder är ett störningsmoment större än Anja Pärsons lår. På hemvägen halvgråter hon förnärmat och alla vi möter kollar på mig som om jag borde göra något. De verkar inte fatta att jag omöjligtvis kan ge mig i den här frågan. Här gäller det ju att statuera exempel.

Väl hemma så är vi långt ifrån vänner. Jag säger att idag hjälper jag inte till med att ta av kläderna. Då bryter det stora vrålet ut. Samtidigt som jag direkt ångrar mig lite, jag kunde väl hjälpt henne som jag alltid gör och så hade vi gjort något kul tillsammans eller bara myst i soffan. Men det var liksom redan försent att ge vika.

Sen började den stora kampen som varade mer än en halvtimme. Astrid skrek och sa saker som inte var så snälla. Jag satte mig och kollade på ett musikprogram som min bror spelade in 1980, På med rocken. Visst vill man på ett sätt ge sig och bara låta allt bli bra men samtidigt så är trotsiga 4-åringar livsfarliga om man ger dem rätten att gråta och skrika till sig saker. Och flata föräldrar, som inte säger till sina barn och låter dem styra och ställa, är något av det västa jag vet.

Vem vann då? Jag skulle vilja påstå ingen av oss. Astrid tog visserligen av sig kläderna själv, men vägrade hänga upp dem, så på ett sätt vann ju jag. Fast det är omöjligt att känna glädje efter en sådan här halvtimme. Det är mer utmattning än glädje.

Men sen dröjde det bara någon minut innan vi båda två stod tillsammans och lagade mat i köket. Och hade så fantastisk kul som vi brukar ha.

Ps.
Glöm inte att lyssna på låten. John Lennons röst är så perfekt den kan bli för den här typen av rockmusik. Och svänget är så kraftfullt att jag skulle stått bland tjejerna och skrikigt högt jag också.

Nomads - She pays the rent (live 1985)

Imorgon är det löneförhandling. En av mina sämsta grenar. Antagligen kommer jag gå ut därifrån nynnandes på den här rock 'n' roll låten och bara låta livet gå vidare.

Leonard Cohen Hallelujah

Tillägnad mamma som fyller 70 år idag.

Rolling Stones - Doo Doo Heartbreaker (Live 1973)

Hela kvällen igår gick till att ångra att det inte blev någon Thåström spelning. Snålheten slog till i veckan när jag skulle köpa biljett. 380 kronor är mycket men på en livstid så är det ju skit och ingenting. Den största anledningen var ändå att det bara fanns riktigt risiga biljetter kvar. Det är bara att hoppas att ryktet om att han är på gång till Roskilde stämmer.

Idag har jag tagit mina första löpsteg sedan julafton. 16 tunga kilometer men jag är ändå nöjd att jag orkade ta mig runt Gbgs broar. Det största problemet var att mp3-spelarens batteri tog slut efter halva vägen. Sista låten var den här Stones dängan. Den fick hänga kvar i minnet de sista sju kilometrarna tillsammans med min flåsiga andning.

Jag skulle nog också vilja påstå att man kan kalla dagens väder vår. Hur underbart är inte det.

Nu laddar vi för ett hejdundrande 70-års kalas för min mor.

M83 - Graveyard Girl video (dir Mathew Frost)

Poppig elektronisk musik kändes inte speciellt intressant för mig 2008. Därför tog jag aldrig tag i att lyssna på M83. Annars gillar jag deras tidigare skivor och låten A guitar and a heart var en av mina favoritlåtar 2005.

Nu har jag lyssnat på Saturday=youth. Det är verkligen en fin atmosfärsisk skiva med uppfriskande mycket variation. Från raka gitarrlåtar till långa elektroniska spår. Och det stör mig att jag inte gick och såg dem på Pustervik i oktober.

Luna - Chinatown

Jag tror det var hösten 1996. Efter att ha gått ljumskskadad i flera månader så var jag åter i fotbollsträning. Laget jag spelade med fick förlänga säsongen då det blev en andraplats och kvalspel om att avancera i seriesystemet.

Problemet var att jag beställt biljetter till Lunas spelning på Studion i Stockholm samma dag som sista avgörande kvalmatchen. Mitt val blev att åka till Stockholm ändå. Tränaren var tveksam om att ha med mig från start och sitta på bänken och samtidigt missa Luna kändes tufft. Men det kändes tufft att åka också. Spelsuget var ju enormt och känslan att åter kunna spela igen efter en skada är ju underbar.

Hur gick det då. Jo, laget åkte på en mycket retllig förlust och gick därmed inte upp. Luna-spelningen var helt ok men inte oumbärlig. Så kan det gå.

Däremot finns det två oumbärliga skivor med Luna som alla verkligen bör ha. De är Bewitched och Penthouse från mitten av 90-talet.

Antony and the Johnsons - One dove

Äntligen fick jag tid att lyssna på nya skivan med Antony and the Johnsons, The Crying light. Det var en mycket angenäm upplevelse.

Det är bara att dämpa belysningen, lägga sig bekvämt och trycka på play. Sen sköter rösten och musiken resten.

Augustus Pablo - Nature Dub

Hur skön är inte Augustus Pablo. Hans musik för mig till en annan värld. En behagligt varm och kärleksfull värld. Alltså till Roskilde i sommar. Jag tar med mig några bland cd med dub och du är välkommen till vår husbil.

Nick Lowe - Long Limbed Girl

Nick Lowe har släppt några alldeles utmärkta skivor under de senaste tio åren. Före det också förstås men det är nu på äldre dagar han verkligen hittat hem.

Den här låten är självklar från första stund med sitt återhållsamma sväng och briljanta text.

"Long limbed girl where are you know,
when i think back in my mind,
a memory i find..."

The Highway QCs - Somewhere to Lay My Head

Imorgon ska jag hålla i en studiestund om musik för mina kära kollegor på jobbet. Soul, Reggae och countryhistoria står på programmet.

Den första låten jag ska spela upp är den här. Jag har svårt att se en bättre start på dagen. "Soon my trials will be over", kommer 20 skuldtyngda bibliotekarier att utropa.

Caroline af Ugglas - Snälla snälla (Melodifestivalen 2009)

Snälla snälla var överlägset bäst i melodifestivalen. En rätt fantastisk låt som om den sjungits på engelska och varit inspelad på slutet av 60-talet hade hamnat på den allra bästa southern soul samlingen.

Mina poäng fördelar jag så här:

12 p Caroline Af Ugglas
10 p Alcazar
8 p Måns Zelmerlöw
6 p Agnes
4 p Emila
2 p Sarah Dawn Finer
1 p Molly Sanden

THE LYRES - I really want you right now

Ett otroligt underskattat band, The Lyres. De spelar den allra bästa garagerocken som finns. Att någon sjunger I really want you right now, I really need you right now till ett otroligt bra komp är allt jag behöver.

Geraint Watkins And The Dominators

Nyss hemkommen från en lite after-work med jobbet. Trevligt som vanligt men Avenyn ger mig utslag. Skulle jag äga en pub så skulle jag spela den här låten minst två gånger varje fredagkväll. Pubrock!!!

Florence Valentin - Spring Ricco

Det är bara att konstatera. Love Antell är av sveriges bästa låtskrivare. Hans låtar är euforiska och energiska på ett alldeles underbart somrigt sätt. Och det är sommar jag vill ha mest av allt.

Sam Cooke- One More Time

En av musikhistoriens bästa röster.

Jag läser just nu en mycket underhållande biografi om den här mannen. Och lyssnar då förstås samtidig på hans musik. Den är makalös vare sig det handlar om gospel med Soul Stirrers, lättsmälta pophits eller soul. Sam Cooke är tidlös.

Ted Hawkins - Don't Make Me Explain It

Det finns många män med gitarr. En av de absolut bästa är Ted Hawkins. Han har förmågan att få till ett sväng som ingen annan. Och jag tror vartenda ord han sjunger.

Något jag inte tror på är Gbg-vädret. Är det verkligen sant att jag tillbringade fyra dagar i denna stad förra sommaren då det var 23 grader när man gick hem från Röda sten vid midnatt. Det verkar så fullständigt osannolikt att dessa temperaturer kan råda på denna geografiska punkt.

Nirvana - On A Plain (Roskilde Festival)

Klassisk spelning från mitt första besök på festivalernas festival. Det var makalöst längst fram och efter ett tag flög jag över staketet med båda skorna kvar i folkmassan. Eftersom jag inte hade några extra fick jag krypa och leta efter dem efter spelningen. Och visst, till sist hade jag mina röda Converse igen. Något platta men ändå.

steve forbert. It Isn't gonna be that way

Då och då kommer man på vilken utmärkt låtskrivare Steve Forbert är. Skivan Alive on arrival, där den här låten kommer från, är bra rakt igenom. Låtskriveri av högsta klass strömmar ur högtalarna när man låter nålen falla mot vinylen.

Nu har Forbert kommit med en ny platta, The place and the time, som vid en första lyssning låter alldeles förträfflig. Perfekt bilåkarmusik var det i alla fall.

Broder Daniel - Work

Jag har visserligen inte valt att läsa en utbildning på fyra år för att sedan lära folk att kopiera. Men jag har valt ett serviceyrke och gör det därför utan att känna någon prestigeförlust eller ens störa mig på det. Men det börjar jag känna mig ganska ensam om.

Imorgon är det måndag och som vanligt kommer detta kvasiproblem tas upp på jobbet. Det gör det varje måndag. Men nu får det vara slut på daltandet. Om inte folk ger sig snart eller börjar jobba på Majornas bibliotek där "vi vill inte ha några låntagare" attityden finns så lägger jag gift i varenda matlåda.

T.V. Party - Black Flag

Jag har verkligen inte haft något bättre för mig under influensan än att se en massa skräp-tv. Det finns precis hur många fasansfulla program som helst, som sänds under dagarna, har jag upptäckt. Som tur är har man fått på några vettiga program också. Bäst var dokumentären om den gamle koncentrationslägerfågnen Rawets återbesök i Tyskland. Mycket bra.

Även gamla avsnitt av Seinfeld har varit in glädjehöjare. De tåls att ses hur många gånger som helst. Programmet där Kramer ändrar titthålet så man kolla in i lägenheten istället är klockrent.

The Bronx - Heart attack american

Mindre än 24 timmar efter hemkomst från Glasgow åker man på en rejält jobbig influensa. Men det har ändå gott ganska bra då man har tackat sin lyckliga stjärna att man inte fick sjukdomen när man var där. Och så har man ju haft en räcka härliga minnen att tänka på under sängliggandet.

Att lyssna på The Bronx kändes kanske inte så angeläget under febern och den gnolande huvudvärken. Ni förstår det efter ha sett filmklippet va? (Det är jag som filmat). Men känslan från spelningen i Glasgow och den engergi den frambringade finns kvar i kroppen ännu. Även förbandet Fucked Ups bulldozer musik brännmärkte mig. Att få en kram av en 130 kilos sångare badande i svett efter spelningen kändes mer än rätt.

Sen finns även andra kvällars minnen där. Shaun Ryders dj-set på klubben Firewater, glasgowbandet The Tenemants briljanta spelning på The Box och The Twilight Sads fantastiska musik spelandes på flera pubar.

Det finns självklart också en massa minnen som inte är musikrelaterade. Vårvärmen, maten, människorna, dialekten, stadsdelarna, parkerna, sängen, det lokala biblioteket, bokhandlarna, vinet och bara den allmäna känslan att göra vad man vill några dagar tillsammans med den man älskar.

Glasgow, vi kommer ses igen.

Tom Waits - Hold On

Att gå in på en pub en torsdageftermiddag i Glasgow för att dricka en lugn pint och mötas av den här låten är himmelriket för vissa, mig till exempel.