Veckan som gått

Astrid 4 år. Som tur var hade båda barnen tillfrisknat hyfsat till den stora dagen. Vi firade med gourmetmåltiden makaroner och köttbullar. Maträtten som Astrid förstås valde.


Såg jag P3 guld galan i efterhand. Det var en del bra uppträdanden och det var väldigt kul att se Soundtrack of our lives sparka lite liv i sig själva igen. De har sett väldigt slöa ut under några andra framträdanden jag sett det senaste. Men nu var det nästan som i fornstora dagar. Ebbot lufsade inte bara omkring utan det brann i ögonen på honom.


Sålde jag vinylskivor för 1000 kronor som jag köpt för runt 500. Det kändes bra. Men det roligaste med besöket på Dirty Records var konversationen mellan ägaren och hans polare som hälsade på. Vet man det inte så kan jag säga att de två ägarna till Dirty Records är två män i ålder runt 50 som gör saker i slowmotion och har gjort så under de 20 år jag besökt affären. Sköna typer är de. Nåväl, grejen var den att de diskuterade sin krämpor. Polaren som kom in hade ramlat och brutit handen, antagligen på fyllan. Men då kontrade ägaren med att oja sig väldigt över ryggen. ”Oj då, vad har du gjort?” frågade polaren. Svaret var ”Äh, fan jag skulle sätta ut ett par skivor i affären och det bara sträckte till i ryggen”. Det är stor humor och också ett statement över den fysiska statusen på dessa skivhandlarmän. Att han sen behövde ta paus, här han gick igenom mina 25 skivor, och äta en banan så att han skulle orka med var ytterligare bevis.


Ibland, under olika sammanhang, kan det dyka upp frågor typ, vilken kändis tycker du är snygg? Frågan kan vara ställd mer explicit också och vara mer rakt på sak, alltså, vem skulle du vilja spendera en natt med? När jag då någon gång svarat Carolina Klyft har folk hånskrattat åt mig. Men efter idrottsgalan borde väl de flesta ha ändrat sig. Hon lyfte ju den galan till skyarna. Kallurs och alla andra kan gå och gömma sig. För övrigt var Robert Gustavsson väldigt rolig som Per Gessle. När han hånade Klyft, vilket inte verkade roa henne, gjorde det henne bara ännu mer tilldragande.


Äntligen är det ett riktigt svenskt musikprogram på gång. Popcirkus med tre liveartister varje vecka lett av Kristian Luuk och Per Sinding Larsen. Förväntningarna är höga. Som tur är så verkar det bara vara svenska artister för när Sinding Larsen ska intervjua på engelska gäller det att hålla för öronen.


Hände det återigen att jag inte kunde hålla mig från att höra lite livemusik och sitta i en bar i någon timma mitt i veckan. Jazzkvällarna uppe på St George Pub i Masthugget varannan torsdag är extremt mysiga.


Under en promenad, jag springer inte längre jag går, så såg jag redan på 100 meters avstånd att mannen jag skulle möta var en lurig typ. Med all säkerhet skulle han säga eller göra något. Han såg inte direkt farlig ut men att det skulle blir något kändes. Och visst blev det så men det han fick ur sig var en skön strof. Han sa ” You’ll never walk alone” på bredaste göteborgska och gick vidare. Ett leende spred sig på mina läppar.

Intogs en enastående ryggbiff på ett trevligt 25-års kalas i Öxabäck, dansbandsmusiken till trots… Tack Helena!

Eldkvarn – Gbg, Lorensbergsteatern 23/1- 08

Det har hela tiden känts att det här skulle bli en bra kväll. Och visst blev det så. Det finns inget att klaga på. Från uppladdningen på Jamesons Pub, ska man fått ut allra mest av Eldkvarn ska man festa till bristningsgränsen samtidigt, till eftersnacket på Henriksberg så var det mesta på topp.

Eldkvarn spelade nog den mest ösiga spelning jag sett med bandet. Och inte mig emot då det låter så bra. Trots att det var sittande publik så var stämningen precis så uppsluppen som den ska vara en fredagskväll när Eldkvarn står på scen. Många låtar från nya skivan spelades förstås. Men även några mer udda låtar hade repats in vilket var kul. Personligen kanske jag skulle vilja ha ändå mer omkastning av låtlistan och Carla skulle gärna få sjunga lite mer. Men det är en petitess eftersom jag i stort sätt är nöjd med allt de spelar. En mycket hög standard sattes på konsertåret 2009.

Nya skivor denna vecka

Morrissey – Years of refusal

Han fortsätter att leverera skivor av högsta kvalitet. Years of refusal skiljer sig inte så mycket från det spåret han följt med sina senaste skivsläpp. Ganska rockiga gitarrer och trummor som till en början kan låta lite för hårda men så fort man lyssnar på texterna så blir faller man snart in en speciell Morrissey-värld.

Betyg: 8

Bruce Springsteen – Working on a dream

Usch vilket tråkigt sound producenten Brendan O’Brien rattar fram. Det låter så mycket studioprodukt att man undrar om det verkligen är The E Street Band som spelar. Strömlinjeformat är ordet. Det finns några bra låter på skivan men det är ändå en besvikelse. Framförallt skulle man bytt ut de sliskiga stråkarna mot Clarence Clemons saxofon. Så allt hade fått mer liv.

Betyg: 5

Fever Ray – S/t

Karin Dreijer ger ut en en soloskiva. Jag är ingen större fan av The Knife men vid rätt tillfällen är det bra. Fever Ray låter bättre i mina öron. Mörkt malande electronica som får mig att känna något. Det är ledsamt och pulserande i skön blandning. Som gjort för att se på Roskilde i sommar hoppas vi på.

Betyg: 7

Loney Dear – Dear John

Öppningen på den här skivan är magnifik. De första sex spåren är stor popmusik från Emil Svanängen. Det svänger och som textskrivare har han gjort stora framsteg. Hans sätt att bygga musik lager på lager skulle kunna haverera i ett sammelsurium av ljud men istället blir det något egensinnigt som fungerar. Resten av skivan kanske behöver några mer lyssningar men den känns så här till en början som en lite sämre upprepning. Men Loney Dear är helt klart ett av Sveriges absolut bästa band.

Betyg: 8

Laleh – Me and Simon

Nä, Lalehs musik ger mig i stort sett ingenting. Hon och jag klickar helt enkelt inte.

Betyg: 2

116 av 1001 album

Laura Nyro - Eli and the thirteenth confession (1968)

Den här skivan köpte jag för ett antal år sedan. Många hade skrivit upp den och folk pratade gott om den. Jag kommer ihåg att jag blev rätt besviken och sedan dess inte lyssnat på den. Nu när jag lyssnat på den igen så blir jag ändå positivt överraskad. Det är väldigt svängigt och de inledande låtarna får igång mig. I längden blir jag dock lite trött på hennes röst. Den kommer otäckt nära musikalakrobatik. Rösten blir teatraliskt och känslolös och med detta blir också de många temposkiftningarna inom låtarna enerverande. Men ändå en ok skiva som det finns ett antal soulaktigt svängiga låtar.

Betyg: GGG

Favorit: Sweet blindness

115 av 1001 album

Johnny Cash - At Folsom Prison (1968)

Det finns inte mycket som slår Johnny Cash år 1968 i coolhet. Han är minst sagt otroligt het. Hans sätt att röra sig, hans sätt att prata och hans pondus slår undan skorna på mig varje gång. Ser man rent krasst på låtmaterialet på den här skivan så är det inte revolutionerande bra. Men inramningen och Cashs högform räcker förstås ändå för att den skivan är livsnödvändig.

Betyg: GGGGG

Favorit: I still miss someone

Veckans låt 4

En del har det extra när de "går in i rummet"

Veckans låt 3

Vilken inledning på en spelning. Den krossar det mesta och jag är glad att jag såg samma inledning när Rocket From The Crypt spelade på Sticky Fingers för ett tiotal år sedan.

Veckans låt 2

Sådana här låtar kan jag höra på tills världen går under.

Veckans låt 1

Hur bra som helst!

Nedtrappning

Från nu kommer den här bloggen bara att uppdateras på söndagar. Övriga dagar tänkte jag dansa med vinden och se vart den tar mig.

En dag på jobbet

Det finns fyra saker som dyker upp i stort sett dagligen när man jobbar som bibliotekarie förutom sedvanliga bibliotekariesysslor.

1. Man får lyssna på historier hämtade ur verkligheten. Ofta fantastiska små berättelser som dessa personer inte har någon annan att berätta den för. Jag lyssna gärna. Den senaste historien som berörde mig djupt berättades av en riktigt gammal dam. Den handlade om hur hennes pappa hade utvandrat från Sverige till USA. Hur han efter mycket vedermödor till sist köpt sig en saloon i en stad som jag glömt namnet på. Historien var mycket lång men väldigt spännande. Pappan hade efter ett tag sålt saloonen flyttat tillbaka till Sverige och fått en dotter, alltså damen som var inne på biblioteket. Damen hade i sin tur åkt till USA på 1950-talet för att studera i den amerikanska södern. Där hade hon sett många av de stora artisterna uppträda, hur spännande lät inte det. Men hon hade också upplevt den fruktansvärda behandlingen mot landets svarta befolkning som fortfarande fanns i södern vid den här tidpunkten.

Alla historier man får berättat för sig är inte så här spännande men ofta är det historier som verkligen är ett nöje att lyssna på.

2. En annan sorts historier står gymnasisterna för. De verkar helt klart hellre vilja prata sex än att jobba med grupparbeten när de besöker biblioteket. Att jag eller någon annan bibliotekarie sitter några meter bort verkar inte beröra dem nämnvärt. Veckans snackis var diskussionen mellan tjejgänget om vilken ställning som var bäst för att det inte skulle bli pinsamma pruttljud av luft under sexet. Det var nästan så att det blev ett arbetsmiljöproblem. Jag tror dock inte att jag tar upp det på nästa APT.

3. Det finns personer som alltid letar fel och har taggarna utåt. Av någon anledning måste de hitta något att klaga på. Allt som oftast så sköter man det fint och förklarar för dem hur saker och ting ligger till. Oftast är det någon bok de inte hittar men som med vår hjälp plockas den fram. Det ser dessa personer nästan som ett nederlag, att de inte hittade boken själva. Det måste vara något som är fel. Varför står boken där? Varför är bibliotekssystemet så svårt? Varför varför varför? Det är då jag svarar "Are you feeling lucky? Punk!!!"

4. Och vem fan ska plocka i ordning på det här? Den frågan ställer jag mig dagligen. För mig är det helt obegripligt att folk bara tar saker från en plats och lägger den på en annan. Jag har egentligen inte mer förståelse för unga som är slarviga men har ändå lite överinseende med deras mognad. Vuxna däremot, de tycker jag inte har några som helst ursäkter för att stöka till. Mammor och pappor som lämnar barnavdelning i skicket av ett slagfält av böcker. Skulle de sjävla vilja komma dit och se pusselbitar över hela golvet, grus i hela soffan, och som sagt böcker på alla tänkbara platser utom i boktrågen. Hur tänker dessa personer egentligen. De är ju välklädda och propra men uppenbarligen är det något som saknas i deras inre.

Det ska sägas att personerna som beskrivs under punkt 3 och 4 är i klar minoritet av våra besökare. Men de finns och det förundrar mig.

Som alla vet älskar jag att vara bibliotekarie.

Poison Idea - Just to get away -

Den absolut bästa hardcoreskivan någonsin är Feel the darkness av Poison Idea. Alla bör ha den i sin skivsamling. Den utgavs 1990.

Ett av mina största nöjen på den tiden var att sätta på den här skivan på fester där det spelades mesig indiepop.

Låten Just to get away borde spelas i alla radhus där man ikväll sitter och ser på Let's dance.


Quit my job, told my boss to stand aside
Grabbed a gun, a fifth of booze, jumped in my ride
I got my girl, she's sixteen and she's really special
I can't slow down, I've got a date with the devil
Two tons of steel, one hundred miles an hour
No looking back, grooving on the power

Responsibility made me quit
I'm sick of this motherfucking goddamn shit
There's a road, beyond it lies, I don't know
I just gotta run, I just gotta go

Alan's on Fire- Poison Idea

Slim Harpo-Shake Your Hips

Nu måste det snart vara dags för ett rejält party! Annars vägrar jag skrapa en enda bilruta till.

I det lokala kungälvbladet så fanns en rolig text, av krönikören Margit Janson, att hitta i senaste nummret. Ett utrdag lyder så här:

"I dessa gråtrista tider vintermånader besöker jag med välbehag vårt stadsbibliotek med dess gladlynta, hjälpsamma personal. Det är inte alltid så lätt att tillfredställa alla kunders konstifika önskemål. Som när jag steppade in en dag och ville ha en bok om hur man blir deckarförfattare. Den unge mannen, som jag råkade vända mig till, höll faktiskt masken men det glittrade till i ögonvrån på honom, det märkte jag allt, men han sa med allvar:
- Jag tror vi ska ha något i den vägen, och gjorde sig väldigt mycket besvär - faktiskt!"

Jag tar det som en komplimang. Om någon undrar så är jag enda mannen (ung som gammal) på biblioteket.

114 av 1001 album

Leonard Cohen – Songs of Leonard Cohen (1968)

Som textförfattare är det ytterst få som slår Cohen. Förmågan att välja och forma orden efter hur, i de allra flesta fall, kärlekens vindar blåser är han närmast ensam om. Det blir aldrig pretentiöst eller högdraget utan bara vackert, sorgligt och allt annat som ingår i kärleken värld. Sångaren Cohen har inget stort register. Men det behövs inte. Rösten har känslan att förmedla de orden som är finns skrivna. Den hör ihop med orden.

Man skulle kunna tro att Cohens musik skulle göra sig bra som bakgrundsmusik. Den är lågmäld och så men för min del fungerar den inte i de sammanhangen. Den ska lyssnas på koncentrerat. Kompet är så sparsmakat att det försvinner om det är lite surr i luften. Och eftersom texterna är odödliga så vill man höra dem noga om och om igen. Var än man befinner sig på kärleksstegen.

Betyg: GGGGG

Favorit: One of us cannot be wrong

113 av 1001 album

Jimi Hendrix – Electric ladyland (1968)

Hendrix var väldigt produktiv under 1967-68. Tre skivor på så kort tid är det inga som klarar av idag. Eftersom han dog bara några år senare var det ju bra att han verkligen satsade allt han hade men hade han inte gjort kanske han hade levat och kanske hade skivorna blivit ändå bättre.

Electric ladyland är en lång skiva som har sina toppar och sina dalar. Visst, allt Hendrix gör har en aura av originalitet men att höra långa utflykter av gitarrjam är inte så roligt i längden. Sedan finns det även en del låtar som saknar riktiga strukturer och mest låter jammade de också.

Fast det finns ju också ett antal spår som är rockhistoria. Låtar där Hendrix firar stora triumfer även som låtskrivare. Som titelspåret Have you ever been to (to Electric ladyland), Voodoo child (slight return), Crosstown traffic och All along the watchtower (som så klart är en Dylan låt men som Henrix verkligen gjorde till sin egen). Det är dessa låtar som den stora massan gillar och jag sällar mig till dem. Jammandet lämnar jag åt de riktiga Hendrix-konnässörerna.

Betyg: GGG

Favorit: All along the watchtower

Billy Bragg - Tracks Of My Tears

En ung Billy Bragg tolkar Smokey Robinson som han inte gjort annat.

Retread Sessions - Bill Callahan

Vissa dagar är Bill Callahan det absolut bästa man kan höra. Han tillsammans med Lou Barlow var mitt liv under flera år.

112 av 1001 album

Os Mutantes – S/t (1968)

Tropicalia blandat med psykedelisk pop från Brasilien. Antagligen måste man vara hög för att höra storheten i det här. Annars är det ett missmach av olika rytmer och stilar som min hjärna inte tar in. Hjärtat är totalt frånkopplat. Och eftersom mitt hjärta älskar musik så blir det så ledset vilket leder till att även hjärnan ger upp. Båda inser att det inte är värt att ta droger för att försöka lyssna på det är utan lämnar Os Mutantes bakom sig.

Men samtidigt som hjärnan och hjärtat inte riktigt hajar musiken så finns det viss energi som gör att benen rör sig lite. Även örsnibbarna vibrerar och näsborrarna vädrar något. Så helt oemotståndlig är inte musiken. Kanske läge att ta med den till Roskilde och se hur hela kroppen reagerar.

Betyg: GG

Favorit: Bat macumba

111 av 1001 album

Ravi Shankar - The sound of India (1968)

Det finns några spår med Beatles där sitaren förhöjer lyssningsupplevelsen. Men en hel skiva med sitar, och lite tablas och tambura som ackompanjemang är verkligen inget för mig. Någonstans läste jag om hur den här musiken är som poesi för passionerade älskande. Det är dock inte den musiken jag har hört i dessa stunder. De hjärtslagen har inte haft samma tonart som sitaren.

Plattan innehåller fem låtar med olika ragas. För mig låter de ungefär likadant. Man kan inte gilla allt och orientalisk musik är inget för mig.

Betyg: G

Favorit: Bhimpalasi

Veckans bästa låtar

Mogwai - Local authority
Förra årets bästa skiva är lika bra 2009. Att lyssna på den i bilen på väg till och från jobbet i veckan har varit en fröjd. Instrumentalmusik gör sig bra vid soluppgång och solnedgång. Det är bara att låta tankarna sväva iväg.

Transwagon - The charger
Veckans bästa låt.

The Nunnery - Sugarholic/Lipstick dick
Gammaldags punk som ger en adrenalinkick för stunden. Gbg-band som spelar på 7 Sins den 24 april. Det lär bli livat.

The A-bones - Squat with me baby
Ett av de bästa partybanden som finns. Spela högt och det finns ingen återvändo. Bandet återförenades för några spelningar i fjol med Ira Kaplan från Yo La Tengo som extra medlem. En låt här. Tänk om de skulle komma hit.

George Jones - The race is on
Han är galen. Kolla bara hans ögon. Sånt gillar jag och The race is on är klassisk contry honky-tonk av bästa märke.

Dave Edmunds - Trouble boy
Edmunds är en mästare på dansvänlig pubrock. Inga konstigheter bara sväng.

"Part of the shock of the music of singer-songwriters George Jones, Lefty Frizell, Wynn Stewart, and other honky-tonkers lies in their straightforward description of their fucked-up lives, inability to love, life-altering romantic mistakes and distanced self-perception. Their view of self is always through a prism of anguish. Country pain is expressed often without metaphor, simply and plainly. At first the expression seems crude and comical, but once the force of the music hits, it's the bottomless emotional torment, and the singers naked confession thereof, that make raw country so moving."

Ovanstående stycke är hämtat ur boken om Gram Parsons jag just läst.

Jag lade upp fem låtar med fem av mina absoluta favoritsångare nedan. Country- och soulmusik med bottomless emotional torment and naked confession. Gastkramande texter och musik lika viktig som luft om du frågar mig.

Gram Parsons - Brass Buttons (18P Covers SLD)

Townes Van Zandt - I'll Be Here In the Morning

Bobby Blue Bland (The Only Thing Missing Is You)

George Jones: You Must Have Walked Across My Mind Again

Roskilde 09

Av någon anledning har jag 3 gamla roskildearmband liggande på jobbet. Nu när man kan börja räkna ner dagarna till sommarens festival så fungerar de perfekt som aptitretare. Det är nästan så att det går en ilning i kroppen när jag rör vid dem. Jag är helt klart skadad. Det hände 25 juni 1992 då mina fötter för första gången trampade festivalens mark.

Januari-februari

Då var lovet slut på riktigt. Det är bara att böja ner huvudet och köra i motvinden Någonstans, ett par månader bort, finns ljusningen med plusgrader och något som liknar vårvindar.

Nädå, så illa är det nog bara precis när klockan ringer på morgonen. I nästa sekund kommer jag på att det finns biljetter bokade till Rodney Crowell, Pete Molinari, Eldkvarn, Håkan Hellström, Transwagon, Fucked Up och The Bronx.

Plus att jag är inbokad som dj på Ellas 7-års kalas. Annars får hon inte låna Kungälvs biblioteks discokula nämligen.

Den stora landsvägen – Texter & historier från Plura Jonsson & Eldkvarn

För oss som gillar Eldkvarn är den här boken förstås en guldklimp. Plura och Carla förklarar på ett inte alltför övertydligt sätt hur låtar och texter tillkommit. Ibland vill man ju inte veta precis vad låten handlar om. De hundra låtarna finns även utskrivna. De allra flesta av dem tåls att läsas utan att man hör musiken. Även bandets skivor går boken igenom. Dessa texter har personer som kommit i bandets närhet skrivit, väldigt underhållande läsning.

Allra roligast skriver Carla. Han har en underfundighet som är väldigt speciell och rolig. Han borde skriva en bok. Texten om hans soloalbum Skakad och rörd är alldeles lysande. Den borde alla läsa även om man inte gillar Eldkvarn. Han kan vara allvarlig också. När han ska beskriva den fantastiska texten till låten 7: våningen skriver han bland annat så här:

” Det är svårt att kommentera den här texten, försök själv att skriva på blött papper.”

En del må tycka att det är romantiskt pladder men för mig är det en genial mening som belyser låtens perfekta känslomässiga beskrivning av en kärlekshistoria som tog slut.

Veckan som gått:

Så var det första som kom ur högtalarna efter klockan slagit 24 på nyårsafton Joy Division. Så blir det när man firar in det nya året på Hisingen. A new dawn fades.

Har jag insett att jag gillar Körslaget i år också. Märkligt tycker jag själv när artister som Robert Wells, Snygg-Erik och Magnus Carlsson kanske inte riktigt är min bag. Inte körmusik heller förresten. Och eftersom Gry Forsell verkar vara gravid så är det inte hennes byst som drar heller. Det är något annat. Jag vet inte vad. Kanske bara att se folk så glada.

Har jag sett mer filmer än under hela förra året. Alla har varit bra. No Country for old men, Veronikas dubbelliv, Broken flowers och 2 dagar i Paris är de jag sett.

Har jag kommit att tänka på den man som jag råkade gå efter i höstas. Efter ett tag förstod jag att han hade någon sorts störning. Han hade nämligen som behov att gå på vänster sida om varenda lyktstolpe. Det tog ett tag innan jag fattade men när vi kom neråt Masthuggstorget var det givet. Där stod stolparna så nära husen att han hade mycket svårt att komma emellan. Han fick verkligen göra sig så smal som möjligt för att lyckas klämma sig förbi. Det är bara att hoppas att terapin har hjälpt sedan dess.

Blev det debut på hundmässan. Det visade sig vara en något nördig men trevlig tillställning. Stor ofrivillig komik är det när hussar och mattar valsar runt med sina hundar samtidigt som domare kollar in hundens alla för- och nackdelar. Riktigt komik var det på hundteatern.

Var jag så vimsig att jag fick med mig jobbets telefon hem i fredags. Vilket gjorde att jag fick åka extra till Kungälv i lördags och säkert kommer att bli pikad för det nästa vecka.

Tänkte jag på Bruno K Öijer det första jag gjorde när klockan ringde för den första arbetsdagen efter ledigheten. Efter att ha läst en intervju med honom så tänkte jag nämligen att för honom ringer aldrig någon väckarklocka. Han var vaken på nätterna och sov på dagen. Det verkar underbart.

Blev jag glad för att 7 Sins bokat in Transwagon i februari. Den sköna klubben har bokat lite skrala band framöver men Transwagon var grymt bra som förband till Heavy Trash för snart ett år sedan och deras ny låt på myspace är riktigt riktigt bra. Dessutom spelar de dagen efter jag tillbringat fyra dagar i Hovfjället så suget för party kommer att vara enormt.

Har jag blivit mer och mer irriterad över att min stäckning bröstmuskeln inte ger med sig. Jag vill till de sköna Friskis & Svettis människorna nu.

Blev jag fundersam till en artikel i GP. Den handlade om två tjejer som inte blev insläppta på klubben Push på Avenyn. Enligt vakterna pga av deras tatuteringar men enligt tjejerna för att de var av utländsk bakgrund. Självklart har tjejerna rätt och det är bra att de stämmer klubben men den stora frågan är ju varför de vill gå in där. Vem vill gå in på en klubb där det uttalat står vakter och pekar ut vilka som ska komma in. Människor är konstiga.

Veckans bästa låtar

Loney Dear - Airport surroundings
På Loney Dears myspace ligger en låt från kommande plattan Dear John. Det känns som om Emil Svanängen tagit ytterligare ett kliv framåt. Om hela skivan håller den här standarden så blir den senstationell.

Anna Ternheim - Summer rain
Last summer was mad remember the rain, I know people complained, I had something else in mind, Not the sound of rain against my window pane, All I could hear was you, Hammering in my head

Gram Parsons - A song for you
Jag håller just nu på och läser en biografi om Gram. Ända sedan jag hörde hans röst för första gången så finns han nära mitt hjärta. A song for you är en av tidernas bästa kärlekslåtar.

Greenhornes feat Holly Golightly - There is an end
Jim Jamuchs film Broken flowers med Bill Murray bör alla se. Som avslutning får man den här underbara låten.

Jerry Lee Lewis - Whole lotta shakin' goin on
Efter att ha läst den utmärkta biografin Skärseld om Jerry Lee Lewis inser man han att han är en total galning. Musikmässigt har en ett sällan skådat sväng vare sig det gäller rock n roll eller country. Faktum är att man kan kolla på alla de klipp som finns med Whole lotta shakin' goin on på youtube och älska varenda ett. Ett av de allra bästa är det här med Keith Richards på gitarr. Två giganter som vet hur man får till ett groove.

Linda Rondstadt - Tumblin dice
Programmet med Jill Johnson från Nashville innehöll sköna bilder på ställen som vi besökte för snart 10 år sedan. Jills egna musik blir oftast i slutändan alltför polerad. Synd då man hörde vilken bra countryröst hon hade när de spelade akustiskt. Bäst i programmet var hennes val av favorit. Det var den här.

Mink DeVille - Love & emotion
Tänk att fått höra den här sättningen av Mink DeVille live.

Willy DeVille - You just keep holdin' on
Han har gjort sig bra över de lediga helgerna DeVille.

110 av 1001 album

The Kinks - Village green preservation society (1968)

Kinks hade en fabläss att göra konceptskivor under ett antal år. Det här är en av dem. Ray Davies söker sig tillbaka till gångna tideri låtarna. Texterna är små berättelser som skiljer sig markant från bandets första mer direkta singlar. Även musiken skiljer sig en hel del från några år innan. Anslaget är mjukare och mer akustiska instrument smyger sig in.

Ray Davies är verkligen en låtsnickare av högsta klass. Men hela koncepttanken är inget för mig och texterna berör mig inte nämnvärt. Det blir brittiskt i överkant. Men, som sagt, Davies skicklighet med melodier gör att det ändå är ett ok album.

Betyg: GGG

Favorit: Big sky

109 av 1001 album

Incredible String Band - The hangman's beautiful daughter (1968)

På framsidan ser bandet ut som ett gycklargäng. Och det också så musiken låter i mina öron. De skulle kunna vara husbandet till Robin Hood och Ivanhoe, eller i nutid till något sorts rollspel. Inga roliga associationer alltså.

Incredible String Band bakar in en massa udda instrument och en rejäl dos psykdelia i sin brittiska folkmusik. Det gör att låtarna aldrig får något flyt utan att den mest låter som om ett antal bålgetingar surrar i mina öron. Texterna andas mysticism och humor. Två saker jag i allmänhet klarar mig utan i musik.

Betyg: G

Favorit: Witches hat

Tiden räcker inte till för att göra tråkiga saker

Jag kan ibland känna mig smått patetisk när jag tänker på vad jag gör. Men det går över snabbt. Mitt liv är ju familjen, musiken, böckerna, en hygglig dos fysisk motion, spelningarna och resorna. Det är ju de sakerna jag älskar mest av allt varför ska jag då inte lägga all min tid där. 2009 är någon dag gammalt och det känns redan som det kommer bli ett fint år.

Det känns underbart att redan nu ha sex konserter inbokade under januari och februari. Det är ett tempo som är lagom. Senare under året ser jag redan nu fram emot Roskilde och Way out west. Annars hoppas man förstås på att upptäcka en massa både ny och gammal musik. Det är inte något man behöver vara orolig för. Det brukar alltid lösa sig.

Resa måste man också göra. Glasgow är bokat, Dublin är på g och husbyte i sommar vore guld. Halva nöjet är ju att resor att se fram emot. Kolla information på internet, bläddra i reseböcker och läsa romaner som utspelar sig dit man ska åka. Frågan är om det finns någon roman som utspelar sig på Hovfjället? Jag kanske ska ta och skriva en så får resten av familjen ge sig ut i backarna. Passerar termometen minus 5 så blir det så. Vad ska man då ute och göra.

Annars hoppas man att livet flyter på ungefär som nu. Några saker man kan önska är dock att folk får vara friska, alla blir lite vänligare mot varandra, jobbet ger några mer aha-upplevelser, det dyker upp lite mer tid för läsning, man kan gå ut utan att vara trött dagen efter, GP sparkar hela nöjeskåren, Ella börjar spela fotboll, mer tur i spel & dobbel och familjelycka åt alla.

Sen är klart att man hoppas att världen blir fredligare. Kanske borde man dra sitt strå till stacken på ett mer aktivt sätt. Jobba ideellt, skänka mer pengar eller vad som helst. Av erfarenhet vet jag att det inte kommer att bli så. Jag försöker vara trevlig mot alla jag möter, jag köper Faktum, vi har ett faderbarn och jag debatterar emot alla som har rasistiska åsikter. Det är dit jag kommer. Vilket bevisas med att min hjärna redan redan nu, tre veckor innan Eldkvarnspelningen, mest används till att fundera över vilka låtar som kommer spelas, var vi ska ta fördrinken, vart vi ska gå efteråt och när nästa tillfälle blir att se bandet.

Chuck Berry visste bäst redan 1956:

Sometimes I will, then again I think I won't
Sometimes I will, then again I think I won't
Sometimes I do, then again I think I don't

Well I looked at my watch, it was 9:21
We was at a rock'n'roll dance having nothing but fun
And we rolled, reelin' and a rockin'
We was reelin' and rockin'
Rollin' till the break of dawn

Well I looked at my watch, it was 9:32
There's nothing I'd rather do than dance with you
And we rolled, reelin' and a rockin'
We was reelin' and rockin'
well till the break of dawn

Well I looked at my watch, it was 9:43
And everytime I spinned she spinned with me
And we reeled, reelin' and rockin'
We was reelin' and a rockin'Rollin' till the break of dawn
Well I looked at my watch, it was 9:54
I said, " Dance ballerina girl, go go go!"
And we rolled, reelin' and a - rockin'
We was reelin' and a rockin'
Rollin' till the break of dawn

Well I looked at my watch, it was 10:05
Man, I didn't know if I was dead or alive
And I was rollin', reelin' and rockin'
We was reelin' and rockin'
Rollin' till the break of dawn

Well I looked at my watch, it was 10:26
But I'm gonna keep on dancing toll I get my kicks
And we reeled, reelin' and rockin'
We was reelin' and a rockin'
Rollin' till the break of dawn

Well I looked at my watch, it was 10:28
I gotta get my kicks before it get too late
And we reeled, reelin' and rockin'
We was reelin' and a rockin'
Rollin' till the break of dawn

Well I looked at my watch, it was 10:29
I had to hold her hand, she was still holding mine
As we reeled, reelin' and a rockin'
We was reelin' and a rockin'
Rollin' till the break of dawn

Well I looked at my watch and to my surprise
I was dancing with a woman that was twice my size
I was reelin', reelin' and rockin'I
was reelin' and a rockin'
Rollin' till the break of dawn

Well I looked at my watch and it was time to go
The bandleader said " We ain't playing no more "
And we was reelin', reelin' and a rockin'
We was reelin' and a rockin'
Well till the break of dawn